Konstens relation till naturen är som bekant lika gammal som konsten, från grottmålningar och stenskulpturer via romantikens besjälade landskap till Land Art-konstnärerna som använde naturen som konkret arbetsmaterial. I The Tidal Zone på Index etablerar Kajsa Dahlberg, i tre filmer och ett filmstilleben, ett antal motsatspar: kropp/natur, dimma/substans och stillhet/rörelse. Men det klassiska motsatsparet natur/kultur sammanfattar hela utställningen. Den innehåller få påståenden utan väcker i stället många tankar.
Samtidigt dekonstrueras motsättningarna. De disparata filmklippen i The Tidal Zone som framkallats med hjälp av alger förenar högt utvecklad kultur – filmen – med algernas relativt enkla och naturliga varande. Men man kan fråga sig om inte kulturen, konstnären, ändå är den som kontrollerar framkallningsprocessen genom att välja denna alternativa fotografiska metod. Algerna verkar trots sina förmågor sakna ett viljeliv och vad jag kan se ska man tillsätta soda och C-vitamin för att framkallningsprocessen ska fungera. Kulturen rycker in, trots allt.
En liknande dekonstruktion äger rum i filmen It Is Not Even True That There Is Air Between Us som uppehåller sig vid industriernas påverkan på sin omgivning och dess historia. Vi får veta hur dimmor förgiftar människokroppen, lungor skadas, huden kliar och luften stinker. Men eftertanken säger oss att läkemedlen som räddar oss från dessa, men också andra sjukdomar, tillhör klassen av giftiga produkter som produceras industriellt. Natur och kultur lever i symbios och frågan är om de kan skiljas åt. Till detta kommer att de utvalda filmklippen är kontaminerade, skadade av kemikalier vilket paradoxalt nog skapar en – slumpmässig – poetisk kvalité. Om man så vill är It Is Not Even True That There Is Air Between Us ett exempel på Derridas dekonstruktion av det antika begreppet farmakon, det som både kan hela och förgifta.
Men om man som jag inleder sitt besök på Index med att se hela den långa, tio år gamla intervjun med den danska regissören, dramaturgen och författaren Ulla Ryum – The Spiral Dramaturgy – domineras konstupplevelsen av hennes persona, och därmed av kulturen. På så vis etableras en kommenterande metanivå, som komplicerar utställningen, på gott och ont. Hon talar om inspiration från cirkus och mindre kulturer, framförallt den samiska, och låter oss förstå att hennes dramaturgiska ideal har karaktären av en spiral. Hon arbetar intuitivt, det vill säga naturligt, i motsats till manligt berättande som är linjärt, exkluderande och tråkigt.
Ulla Ryum (1937-2022) är dominant, dogmatisk och kraftfull och reflekterar inte över sin egen position. Den unga kvinnan som intervjuar henne, eller snarare försöker att intervjua henne, ligger i det närmaste vid hennes fötter och försöker förtvivlat få henne att formulera sina dramaturgiska teorier. Det lyckas inte särskilt bra. Ryum föredrar oraklets dimmiga utsagor. Hon har approprierat den geniale mannens position, inklusive bristen på självreflexion. Den enda man som får lite utrymme i intervjun är en skådespelare vars ovanliga kroppskonstitution kommenteras på ett minst sagt nedsättande vis. Han beskrivs som spindellik med långa extremiteter men betraktas ändå småleende som onaturlig i sin ovanlighet.
När Ryum lite nonchalant berättar om att hon äger tjocka buntar med anteckningar av Ibsens hand, eftersom han var nära vän till familjen på moderns sida, blir det klart att bland de förtryckarmekanismer Ryum reflekterar över ingår inte frågor om klasstillhörighet.
Men Ulla Ryum är karismatisk och man lyssnar gärna till henne. Hon representerar en grupp kvinnor som ofta försvinner ur historieskrivningen: de borgerliga kvinnor som föddes på 20- och 30-talen och frigjorde sig från sina föräldrars förväntningar och krav. De klippte av sig det långa håret, skaffade lugg, utbildade sig och banade väg för 40-talistkvinnornas frigörelseprojekt som ofta dominerar den moderna kvinnohistorien. Ulla Ryum representerar dessa kvinnor som modigt skapade egna kulturliv och besegrade den manliga dominans som männen betraktat som naturgiven.
Andreas Gedin
Index, Kungsbro strand 19. Pågår 12 januari – 12 februari 2023
