I Jenny Källmans installation ”(we have our own song)” på Konstakademin översköljs jag av ansikten och närbilder på händer och andra kroppsdelar. Bilderna är monterade på baksidan av runda speglar, och en projicerad animation skapar en mängd ljusreflexer och speglingar som förändras beroende på hur de fritt hängande objekten rör sig.
Dessutom skymtar jag både mig själv och eventuellt andra besökare i de sakta svängande speglarna. Ett spel med skuggor och reflektioner som får Jenny Källmans fotografier att aktiveras och bokstavligen svänga. Bilderna både speglar och skuggar varandra på ett så påtagligt sätt att det till slut är svårt att veta vad som är vad.
Kontrasten är stor till hennes stillsammare presentation ”Eyes and ears” en trappa ned på Björkholmen gallery, även om bildspråket är detsamma. Men att Källman är något av en mästare på blickar, speglingar, fragment och frysta ögonblicksbilder vet alla som mött hennes fotografier. Oavsett om det varit på tidigare utställningar, i en fotobok eller som skivomslag finns det något i hennes bildvärld som fångar blicken och fascinerar.
Motiven i de ofta svartvita fotografierna känns lika vardagliga som drömska, utan att de på något sätt upplevs orealistiska. Miljöerna är gärna anonyma samtidigt som de andas mer stad och halvoffentliga platser än glesbygd och landsort. Frågan om vad det egentligen är vi ser finns hela tiden närvarande oavsett om det handlar om närbilder av ett suddigt ansikte eller av en skugga i ett rum.
Den ambivalens som finns i motiven förstärks även av att det ofta är unga människor utan en alltför fastlåst identitet som syns i bild. Något medvetet poserande handlar det dock nästan aldrig om i Jenny Källmans iscensatt dokumentära bilder. Snarare är det som om personerna vill bevisa att de inte alls bryr sig om kamerans blick när de vänder sig bort, eller på annat sätt framstår så där medvetet omedvetna som hennes modeller gärna gör.
Ändå är det som om volymen bokstavligen skruvats ned helt. För här handlar det om musik eller rättare sagt om den stämning som ett riktigt bra soundtrack, en jamsession eller en stund i replokalen kan skapa. Titta bara på de svartvita silvergelatinprintar där några vattendroppar syns på spegelskärvorna som placerats under en gitarrs strängar.
Att de heter ”The Absence of Sound” förstärker bara intrycket av förväntan som Källman fångat, och att möjligheten finns att någon snart kommer plocka upp gitarren och få den att ljuda. Precis som den unga kvinnan med elgitarr gjort som skymtar i ”No Song”. Även om detta inte är direkta avbildningar av musicerande utan mer abstrakta gestaltningar av musik, finns det en tydlig ton som genljuder i alla bilder.
Exakt hur den låter beror främst på betraktarens egna personliga referenser och musikaliska smak. Men att Stockholmsbandet Les Big Byrd spelade mitt i installationen ”(we have our own song)” med sin milt psykedeliska och krautrockiga indiepop-groove ger ändå en fingervisning. Titeln ”Eyes and Ears” på galleriutställningen betonar också att det lika mycket gäller att lyssna som att titta för att ta sig in i Jenny Källmans bildvärld.
Thomas Olsson
Konstakademien, Fredsgatan 12. Björkholmen Gallery, Rödbodtorget 2. Utställningarna pågår 21 januari – 25 februari 2023
