Fredrik Liew, intendent på Moderna Museet, är aktuell med den hyllade Evert Lundquist-utställningen. Han leder också arbetet med den emotsedda Modernautställningen 2010 som öppnar i höst. Nu berättar Liew om den ”kidnappade” Lundquist och om tankarna bakom arbetet med Modernautställningen.
Rikard Ekholm: Du har satt samman den pågående utställningen med målningar av Evert Lundquist på Moderna Museet. Varför, bland alla svenska 1900-talsmålare som så sällan visas i dag, valde du Lundquist?
Fredrik Liew: Det var egentligen en kombination av olika orsaker som gjorde att det blev Lundquist. Det viktigaste var att jag personligen tycker att han är en av de allra mest intressanta konstnärerna av sitt slag, kanske till och med bäst. Det näst viktigaste var att jag upplevt det som att de egenskaper jag fascineras av hos Lundquist inte tillåtits framträda i de utställningar, texter, tolkningar som jag tagit del av fram tills nu. Jag upplever att Lundquist nästan blivit kidnappad av en generation av kritiker, konstnärer och andra uttolkare som tagit patent på en etablerad bild som konserverats genom åren och gjort det svårt att se självständigt som enskild betraktare. Hur stark denna hållning varit märks också i reaktionerna på utställningen från falanger i denna generation med konstnärer – de är lite arga, tycker att jag är inne och rör om bland något där det absolut inte behövs någon ytterligare röst, där allt av värde redan är uttalat… Detta har naturligtvis också gjort att det uppstått en klyfta mellan generationerna, yngre konstnärer har till exempel slentrianmässigt valt bort Lundquist utan att egentligen titta. Det är sådant jag vill försöka råda bot på. Enligt mig är det viktigt att kunna se bra konst ur många olika perspektiv (och att det är möjligt är för övrigt ett tecken på att det är bra konst) och med utställningen försöker jag ge mitt bidrag för att göra Lundquist till en konstnär för vår tid och framtiden, inte en historisk angelägenhet. Det är såklart svårt att hävda att en konstnär som Evert Lundquist är underskattad men för mig var det tydligt att han helt klart hållits tillbaka, marginaliserats och provinsialiserats genom att det som tidigare sagts har varit så homogent. Givetvis finns det fler konstnärer att arbeta med. Jag hade gärna gjort en Barbro Östlihn-utställning till exempel, eller Sten Eklund för att inte nödvändigtvis välja en målare.
RE: En av de saker som har uppmärksammats särskilt mycket, är det något ovanliga tilltaget att presentera Lundquists målningar utan de ramar som målningarna vanligtvis befinner sig i. Hur kom det sig att du valde att visa målningarna på det sättet? Handlingen måste ha komplicerats av att de nuvarande ägarna till målningarna måste ha gett sig godkännande. Hade en av dem tackat nej hade konceptet fallerat, inte sant?
FL: Dels skapade ramarna, som var många olika till utseendet, ett stort virrvarr av intryck och utseenden när jag började samla verk till utställningen. Med en större mängd verk var det rätt uppenbart att det skulle se ”stökigt” ut och att ramarna skulle distrahera själva målningarna – det var helt enkelt ett måste att ta bort dem för att man verkligen skulle kunna se verken. En omedelbar effekt blev också att man kunde se måleriet på ett nytt sätt, fast det var samma verk som tidigare. Utan ram förskjuts handlingen i verken från ett överdrivet intresse för objektet, ”tavlan” till måleriet i sig och processen att måla (och dess relation till slutresultatet). Ett konkret exempel är att kanterna på målningarna framträder mycket tydligare utan ramarna, alltså en yta som även tidigare legat visuellt innanför ramen men som distraherats av den intilliggande, så markanta, listen. Just marginalen på Lundquists verk är ofta den mest intressanta och dramatiska platsen för hans måleri. Där lämnar han medvetet spåren efter underliggande lager och målerisk process (alltså tidigare måleri som han målat över) öppet för betraktaren. Ett arbetssätt som på flera sätt står i kontrast till motiven som tidigare varit den naturliga blickpunkten då ramarna fokuserat blicken på mitten av målningarna. Denna kontrast mellan motiv och process har tidigare alltså nästan inte diskuterats.
Men under tiden jag arbetade med utställningen så blev det också så att avlägsnandet av ramarna blev en metaforisk handling – att den akten fick komma att symbolisera det sätt som jag har försökt att lösgöra hans verk från en tidigare konsensus och försöka titta på målningarna igen, från grunden. För mig har detta varit det viktigaste med utställningen, att försöka skala bort så mycket självklarheter och anekdoter som möjligt och skapa förutsättningar för att göra nya erfarenheter utifrån konsten. Att skapa en ny grund att bygga utifrån som ligger så nära en nollpunkt som möjligt. Sedan har jag utifrån detta tillstånd gett en antydan om hur jag tänker på och tolkar konstnärskapet i utställningskatalogen, något man kan hålla med om eller inte, men just i detta projekt har det varit mindre viktigt. I bästa fall ger mina synpunkter upphov till en diskussion utifrån vilken man kan göra nya utställningar som ser annorlunda ut än denna. Vilket är just det som jag tycker varit huvudproblemet med tidigare utställningar och kunskaper kring Lundquist, de har blivit ett slutet system som inte lämnat utrymme för att göra eller tänka på ett annat sätt.
Att låna verk till en utställning är ett stort arbete i sig och det är klart att det inte görs lättare av att man har en önskan om att presentera verken på ett särskilt vis. Men faktum är att alla långivare, efter att jag pratat med dem, tyckt att detta varit intressant och flera vill nu behålla de nya ramarna. Ett par målningar fick väljas bort då vi inte kunde skilja dukarna från dess ramar men jag har också valt att ha kvar ramen på en målning…
RE: I den text i katalogen till utställningen, ”Evert Lundquist – en förening av motsatser”, som du själv skrivit, berättar du att det finns intressanta dimensioner i hans måleri som är värda att lyfta fram och studera närmare. Kan du ta några exempel på något som du själv har funnit i måleriet som kan vara av intresse för besökaren?
FL: Just som titeln på min text säger så betraktar jag Evert Lundquist som en konstnär där flera moment i hans verk strävar åt olika håll och att det är friktionen mellan dessa motsägelser som skapar spänningen i verken. Tydligast blir detta i relationen mellan ”motiv” och ”målerisk process” i konstnärskapet. Det finns en spänd relation mellan dessa båda egenskaper genom hela konstnärskapet och man kan tydligt se hur de spelar olika roll i olika tider för honom. I målningar efter 1948 kan man särskilt se hur denna relation spelar ut sig inom enskilda verk, i en rad målningar är motiven klassiska föremål målade på ytan av ett lager-på-lager-måleri som i sig berättar om motsatsen till det enhetliga tilltal som motivets översta lager erbjuder (alltså splittring, öppenhet etc). Jag uppfattar denna spänning mellan två lägen som mänsklig och drabbande. Jag tror också att det var så han själv var som människa, att det under den överdrivet polerade, enhetliga ytan maskerade sig en stor splittring. Här är det också värt att påpeka att jag inte, som jag förstått att några tolkat det, ser Lundquist som en expressionist – att jag läser hans konstnärskap som ett i grunden personligt projekt är inte detsamma. Jag tycker att allt detta är värt att lyfta fram eftersom man tidigare låtit den ”klassiska” delen helt dominera uppfattningen om konstnären. Man har pratat om ljuset, monumentaliteten och evigheten men jag menar att man inte kan beröra dessa aspekter utan att samtidigt prata om mörkret, det ensamt fragila och det tillfälliga. Min poäng är nog att det är kontraproduktivt att överdriva någon av dessa sidor hos Lundquist. Han blir aldrig en klassisk målare men heller aldrig radikal. Innehållet hos honom ligger istället i slitningen mellan de olika motsättningarna. Det var också detta, bland annat, som gjorde honom högintressant för målare i Tyskland och England under 60-talet och 70-talet när man letade efter nya vägar fram för måleriet och landade i en ny form av figuration. Lundquist plats i (och inflytande på) ett internationellt måleri från 30-talet och framåt är en annan sak som är värt att studera närmare. Genom att han tidigare blivit betraktad som en konstnär utanför ”banaliteter” som tid och kontext så är detta inte särskilt väl undersökt.
RE: Jag har läst recensionerna av utställningen i Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Jag vill nog påstå att recensenterna, förutom Aftonbladets recensent, är helt lyriska. Sedan påminner jag mig de lite svalare recensionerna av Andreas Gursky-utställningen (2009) som du också ansvarade för. Blir du glad respektive ledsen av kritik som rör ditt arbete?
FL: Självklart. Det är naturligtvis glädjande att få positiv feedback på något man arbetat länge med. Och man blir inte glad av en antydan om att man inte varit övertygande.
RE: Som intendent på ett museum måste du läsa all konstkritik, inbillar jag mig. Nu får du möjlighet att ventilera dina åsikter om den samtida kritiken – hur står den sig? Vad gör bra kritik bra?
FL: För mig framstår det som att den svenska kritiken sedan några år håller en någorlunda jämn nivå, ganska okej. Det jag saknar är just något som sticker ut, som har något genuint att säga som inte är tendentiöst och självhävdande eller rent journalistiskt. Det slår mig att rätt mycket kritik idag liknar journalistik (ett slags förmedlande av ”nyheter”) eller ett förmedlande av sig själv. Det är rätt korta format i tidningarna idag, vilket man kan tycka är ett problem eller inte, men då mer än någonsin vill jag gärna få känslan av att skribenten vet 90 procent mer än vad hon skriver – den känslan får jag sällan. Jag tror på att gedigen kunskap, erfarenhet, nyfikenhet och ett personligt öga (i kombination med skrivarduglighet givetvis) är förutsättningar för bra kritik.
RE: Låt oss backa bandet. Jag vet att du under studieåren hann beta av filosofi, litteraturvetenskap, arkitektur, med mera. Varför landade du i konstvetenskapen och hur gick det till när du sedan tog steget till Malmö Konsthall, där du arbetade i ett par år med start, 2003?
FL: Jag kommer från en plats där det inte fanns konst, åtminstone inte för mig. Däremot fanns film och litteratur i viss utsträckning så det sög min uppmärksamhet till en början och blev ett sätt att expandera ”världen” för mig i en annars ganska trång svensk småstad. Det var nog först långt senare – när jag insåg att det som kallades ”konst” kunde innehålla alla de där egenskaperna jag var intresserad av och nyfiken på inom filosofi, litteratur, film, arkitektur – som jag blev konstintresserad och började studera konstvetenskap. Jag gjorde en del projekt och utställningar på ideell basis innan jag började på Malmö Konsthall, bland annat på galleri Pictura i Lund. Sedan fick jag möjlighet att realisera ett projekt på konsthallen, sedan ett till och så blev jag där under några års tid…
RE: På Moderna Museet har du varit sedan, 2005, nu är du intendent med ansvar för museets samling av nordisk och svensk konst. Du arbetade med Modernautställningen, 2006, och nu ansvarar du för Modernautställningen 2010, tillsammans med Gertrud Sandqvist och Lisa Rosendahl. Utställningen slår upp portarna 2 oktober senare i år. Jag vågar nog påstå att det är den i särklass mest emotsedda utställningen i Sverige i år. Kan du redan nu avslöja någon konstnär som ni har valt ut, och hur tänker ni när ni väljer konstnärer?
FL: Kul att det finns höga förväntningar på utställningen, hoppas vi kan infria åtminstone några. Vi väljer konstnärer utifrån vad vi själva ser för kvaliteter i vårt digra researchmaterial, inte nödvändigtvis för att ”representera” något. Givetvis har vi ambitionen att utställningen skall bära en utsaga om konsten idag och genom den även belysa olika aspekter av hur vi lever våra liv här och nu. Utifrån detta utgår sedan vissa val från att det skall bli en utställning, inte bara en rad namn staplade på varandra. Jag får be om att återkomma med ett mer detaljerat svar senare under våren.
RE: Utöver att arbeta med Modernautställningen, vad har du för ytterligare utställningsplaner?
FL: Ganska lite som är konkret just nu, mitt fokus ligger nästan uteslutande på Modernautställningen. Sedan bär jag på spridda tankar, men det ligger (om det blir av) längre fram i tiden.
RE: Vilka andra utställningar i Sverige och internationellt kommer du utan att tveka att ta del av – vad ser du fram emot?
FL: Jag försöker ta del av så mycket jag bara kan i Sverige. Internationellt blir det säkert spännande att se vad de stora biennalerna åstadkommer i den mån man kan det. De bästa utställningarna brukar dock vara sådant man inte känner till i förväg, så jag förbereder mig på att bli positivt överraskad.
RE: Nu är det alltså klart, Lars Nittve slutar som överintendent för museet. Vem blir museets nästa chef?
FL: Tråkigt men ärligt svar, ingen aning.
Rikard Ekholm (text), Moderna Museet (foto)
