Bonniers konsthalls lite märkliga rumsindelning öppnar upp – och sluter sig kring verken. Innan jag kommer dit inbillar jag mig att jag ska träda in i ett Ihrman-land, ett slags heltäckande scenografi, men blir lättad över sakligheten i hängningen. Det här är ingen låtsasvärld trots att konstnären utövar sin praktik i ett gränsområde mellan verklighet och fiktion. Utforskandet av både växt- och djurblivande sker i rum som förblir rum och överskridandet bibehåller sin förankring i mänskliga villkor. Att lekens kraft är stark visar sig just genom utgångslägets ofta enkla förutsättningar – väggar, tak och golv står inte i vägen.
Ingela Ihrmans första soloutställning i Stockholm inleds med två videoinstallationer hängda mittemot varandra, i ett rum med ett par upprätta kroppsskulpturer placerade i mitten. Jan Lindblad skapade på sjuttiotalet naturfilmer som hela nationen såg. I tv-monitorn på den ena väggen visas en läskig film där Lindblad brottas med en Anaconda i ett vattendrag. Han betraktade händelsen som ett olycksfall i arbetet och det chockerande klippet hamnade aldrig in i någon av hans filmer.
I projektionen mittemot visar Ihrman ett förslag på vad Lindblad hade sett inuti ormens matsmältningssystem om han hade slukats. Det är en slemhinnerosa och vacker väg mot ”ett liv närmare naturen” (en uttalad längtan hos Lindblad). En död närmare naturen är vad projektionen egentligen visar upp och bråddjupet i leken med illusionen blir vägledande för resten av utställningen.
Konsthallens innersta, kvadratiska hjärta omges av smala tarmliknande gallerier och en stor hall. I det innersta rummet flyger en ligustersvärmare i människostorlek runt i cirkel. Insekten lever under enbart två veckor på sommaren och suger sin nektar om natten. Här är mörkt och tyst, installationen breder ut sig men klarar sig utan skyltar om att hålla avstånd. En ljuskägla markerar flygradien och inget hindrar att du kliver in i fjärilens färdväg – utom dess framfart förstås och en annan nattfjäril som ligger död på golvet. I livskraftig jakt på ljus kretsar insekten gång på gång över den döda på golvet. Precis som alla vi andra, fångade i levande livet med döden som ständig närvaro men inte helt inom räckhåll.
Ihrmans skulpturer är installationer i egen rätt. Samtidigt väntar de på att klä en människokropp och förvandlas till performance. De multipla ingångarna i de storskaliga skulpturala verken skapar en trevande känsla av oförutsägbarhet, av att vad som helst kan hända. Det både frustrerar och väcker intresse. En halvt dold potential med konsekvenser som inte är helt överblickbara framkallar en ihållande (för)undran.
Jag tänker mig att något av maktförhållandet mellan den som betraktar och det som betraktas faktiskt kan förändras i processen. Videoinstallationerna erbjuder mer sammanhållna berättelser utan att förefalla helt slutna, men de saknar något av skulpturernas förmåga att undersöka i olika, samtidiga riktningar.
Konstnären kommer vid ett performance-tillfälle att ikläda sig den kretsande nattfjärilen och besökarna kommer att kunna erbjuda näring. I rummet intill ligger tre träd som blåst ner någonstans på Djurgården. Uppsågade stammar och kvistar ligger placerade på golvet i en människoliknande form med titeln Landskapet kom först. Ihrman säger själv att hon gillar när installationer blir platser istället för objekt och detta blir en plats för delar av träd formade till den som är skyldig till fragmenteringen.
Runt hörnet hänger skulpturen Jättebjörnlokan horisontellt från taket och blottar sin skära hålighet. En erotisk novell listas som material och förstärker plantans mångtydighet: fallisk, vätskande, invasiv och farlig. Vi som år efter år grävt upp dem med rötterna kan intyga hur växtens insisterande närvaro kan ta sig ända in i drömmen. Frågan om vem som är farlig för vem dyker upp som en eftertanke.
Blandningen av det sköra och spänstigt stinna i skulpturerna och skulpturkostymernas materia är ljuvlig. Blandningen av papper, textil, lim, silikon och gummi är vackert komponerad, materialens skillnader drar åt olika håll och förstärker upplevelsen av att det rör sig om något nästan levande. Naturens likgiltighet inför människan manifesterar sig i tunna livlösa tyger och papper samtidigt som chimären av det vätskande och svällande blandar sig i. Färgerna är helt självklara och växt-skulpturernas anatomi har ett släktskap med Georgia O’ Keeffes målningar. Blomkalkarnas skala och detaljrikedom bromsar in tiden och den omgivande rymden mjuknar.
Det är tydligt att konstnärens fantastiska, komplicerade och rörande kostymer inte låtsas vara natur. Det mesta är anpassat till människostorlek och det jag som betraktare får syn på är just något djupt mänskligt. Det komiska i ansatsen, skalan och ambitionen berättar något storslaget och tragiskt om oss och vår brist på förmåga till anpassning. Drömmen om att krossa ordningen döljer ett människosubjekt som inte kan förnekas och som inte förnekar sig.
Under ett performance där konstnären är utklädd till en utter i förlossningsarbete, föds ungarna fram i en pöl av skärt och segt sekret med oidentifierbara partiklar i, uttermamman tar sedan de nyfödda till sitt bröst. Konstnärens djurblivande pendlar mellan det metamorfa och händers uppenbara manövrerarande under utterkostymen. Det blir ett verk som för mig handlar om storvulen och ömsint längtan efter överskridandet. Att kanske få syn på något viktigt genom en annans ögon.
Hennes lek med att låta sig uppslukas av eller åtminstone famnas av det ickemänskliga lämnar aldrig helt det antropocentriska perspektivet. Överallt arbetar Ihrman in svårigheten med att överge sin subjektsposition – inte minst i kostymskulpturerna lämnas glipor där hennes människokropp blottas. Den objekt-orienterade ambitionen att lämna hierarkin mellan mänskligt och ickemänskligt bakom sig är helt enkelt svår att uppnå. Men undersökningen är i sig själv nog så viktig och ibland dras jag oväntat över gränsen och in i en annan värld.
Efter en visning av Ingela Ihrmans utställning uppmanas vi besökare att utforska verken på egen hand. Nästan omedelbart får jag känslan av att vara delaktig i ännu ett performance av konstnären. Likt nattfjärilar i ett skymningsljus rör vi oss i rummen mellan verken och suger upp näring. Leken och konsten erbjuder en möjlighet till överskridande och det blir tydligt att Ihrmans konstnärskap intresserar sig mer för gränsområdet i sig, än transcendensens syfte.
Jag fortsätter att sväva runt i salarna som en fjäril men med betoning på som en fjäril. Metaforen både åskådliggör och förvillar precis som verken, vars innehåll jag slukar. Det är lätt berusande och smakar gott men utställningen erbjuder en mer komplex beska än jag hade väntat mig.
Emma Warg
Bonniers konsthall, Torsgatan 19, Stockholm. Pågår 11 mars – 14 juni 2026
