Konstens huvudsakliga uppgift är inte att göra världen konventionellt skön. Ida Idaidas utställning ”Anatomica” på Nejd är inte alls behaglig, men inte mindre vacker för det. I hennes konfrontativa verk får maskiner, som bär drag av tortyrinstrument, ersätta arbetande och ömmande människokroppar.
På Nejd gnisslar det rejält om den nyproducerade skulpturen ”Tyngd och nåd” – en skräckinjagande och rörlig mekanism som bland annat består av metall och hoprullade madrasser. I den skavande processen uppstår ett oljud som är ganska avskyvärt. Efter ett tag slutar ”värkarna” och vatten forsar ned i en pöl under konstruktionen. En förlösning.
Mens och barnafödande, tänker jag på. Den extatiska plågan skildras likaså i expressiva kolteckningar som har placerats på väggarna. I dem syns sängar med krampande kvinnor, men också blommor, så kallade ”fittrosor”. Idaidas konst kan summeras med ett ord: ”katarsis”.
I en smärtdagbok refererar hon bland annat till filosofen Simone Weil, som hade ingående funderingar kring det förslavande lidandet. Men jag tycker också att hennes verk gränsar till Georges Batailles och Michel Foucaults tankar rörande överträdelser.
I en glansig oljemålning vecklar röda blommor eller blodklumpar ut sig i ett slingrigt nät. Detta till synes våta tapetmönster skulle lika gärna kunna vara innanmätet av en kropp som skivats upp likt smörgåspålägg. Strax bredvid hänger ännu en målning, utförd i riktigt blod. Brun, abstrakt och föga insmickrande.
Vilken av målningarna är mest sann? Frågan är egentligen omöjlig att besvara. Själv skulle jag nog i alla fall säga den i olja, som är mer fantasifull. Inte för att den avbildar den synliga världen, utan för att den genomsyras av något undangömt, bekant och själsligt som bara konsten kan gestalta.
Sara Arvidsson
Nejd, Stenkolsgatan 3, Göteborg. Pågår 30 augusti – 15 september 2024
