Hans Wigerts bilder befinner sig nära den verkliga verkligheten, men de släpper efter på den. Målningarna söker kontakt med andra lager; inre, undre. De lättar ankar från världen vi har omkring oss, lämnar i stället bildernas utrymmen öppna för fantasifulla infall. I hans målningar är naturen parallell med drömmen. Tillyxade kalhyllen öppnar sig för ett orosfyllt skymningsljus, som gärna sänker sig över målningarna. I en bild tycks till och med Hills grantoppar avteckna sig mot mörknande molnskyar. Träden har nog inget emot sällskapet.
Tiden flyter långsamt på, men tycks ha spelat ut sin roll. Vart ska hans säregna rollbesättning förresten ta vägen? En skelettunn änglamakerska går med sina mylingar i ryggsäcken. En manlig Ofelia flyter – eller svävar – i målningen ”Måstebete”, utsträckt och med skallen gul som en fullmåne. Nyansen bara något svagare än näckrosbladen omkring honom. Och flickan i ”Nattfågeln” gungar utan fästen över den dimhöljda marken. Diset vit färg, hastigt dragen nere i målningens högra hörn.
En stor mängd kolorerade torrnålar hängda som en fris i galleriet, kompletterar fint Wigerts insikter kring människor och djur, fåglar och insekters liv och leverne. Också sitt eget. ”Drunkna, en smula” har han skrivit på pappret under ett av de ristade självporträtten. Hans huvud sticker upp över vattenytan. Men nog fungerar bilderna också som en livlina?
Anna Bohman Gallery erbjuder veckan ut ett angeläget återseende av Hans Wigerts (1932-2015) måleri och grafik. Bilder som inte mist något av sin dragningskraft.
Magnus Bons
Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B, Stockholm. Pågår 21 februari – 29 mars 2026
