Göteborgs internationella konstbiennal, Gibca, har de senaste åren både blickat bakåt på koloniala historier och framåt mot queera framtidsutopier, och årets upplaga säger sig vilja rikta fokus mot nuet. Med titeln a hand that is all our hands combined ställer den tyska curatorn Christina Lehnert solidaritet, gemensamt ansvar och motståndsstrategier i centrum, tänkta att spänna mot en samtid där demokrati, yttrandefrihet och konstnärlig frihet hänger alltmer löst.
Lehnerts bild av vår samtid är inte unik men lätt att hålla med om. a hand that is all our hands combined känns vältajmad och välbehövlig, för sällan har det väl varit så hög tid att stå i bredd som nu. Men risken är att även ”solidaritet” faller ner i samtidskonstens slukhål för värdeladdade signalord tillsammans med ”radikal”, ”utopi”, ”revolution” och ”motstånd” – begrepp som står för något avgörande men som alltför lätt omvandlas till gester i megauställningarnas iver att göra påståenden. Fallet hindras av Gibcas utökade allians med lokala aktörer.
Sedan 2013 har Gibca löst den spänning som ofta uppstår mellan biennaler och det lokala konstlivet genom att spänna upp ett paraply över västsvenska aktörer och kalla det för Gibca extended. Det som tar plats under paraplyet hör i varierande grad ihop med biennalens tematik och fungerar både som ett skyltfönster för det lokala konstlivets mångfald och som en välbehövlig stötta för själva biennalen, som aldrig har haft någon fet budget. I år är Gibca extended mer omfattande och tydligare organiserat i geografiska kluster och marknadsförs via den nylanserade digitala plattformen ARTKA.
Solidaritet yttrar sig sällan på något sexigt vis utan kan se ut just så här: att dela på strålkastarljuset, lyfta andra och bygga infrastruktur. Genom att göra det förkroppsligar a hand that is all our hands combined det curatoriska temat, vilket gör mycket för trovärdigheten.
På Skövde konstmuseum, ny som biennalplats, finns några av de verk som tydligast talar om solidaritet och gemensamt ansvar. I Olivia Plenders film Hold Hold Fire, går en kurs i kvinnors självförsvar över i de engelska suffragetternas kollektiva motstånd. I rummet bredvid visas konstnären och aktivisten Lala Rukhs protestaffischer från 80- och 90-talens pakistanska kvinnokamp, ofta tryckta i Rukhs eget hem, samtidigt som Patricia L Boyds lösryckta väggfragment och flyttkartonger gestaltar hur förändringar skapar brottytor med sina materiella ingrepp i det mest vardagliga.
Siri Derkerts och Vera Nilssons permanenta verk i Skövde kulturhus bestämde tidigt utställningsplatsens feministiska tonvikt. Derkert återkommer i utställningen med en serie verk på papper från 40- och 50-talen med Fogelstadsgruppens frimodiga medlemmar, vars expressiva bildspråk ekar i Georgia Sagris framförande av performanceverket City.
Skövde konstmuseum är inrymt i Sveriges första kulturhus, som med sina rötter i efterkrigstidens progressiva kulturpolitik är tacksamt för a hand that is all our hands combined att luta sig mot. Själva utställningslokalen ter sig först blek men Skövde växer snabbt till Gibcas mest sammanhållna och välkomponerade inslag.
På Göteborgs konstmuseum har biennalens verk placerats bland samlingarna på sjätte våningen. Kilujanji Kia Hendas och Tiago Mena Abrantes arbetskritiska planscher i serien Work won’t fix it och Jonelle Twums fiktiva radiosändning från International Idleness Union ställs mot museets 1800-talsmåleri, där motståndsstrategin att kollektivt vägra lönearbeta kolliderar med den borgerliga värld som gjort individuell strävsamhet till sin främsta dygd.
I ett intilliggande rum rör sig ett av biennalens mest centrala verk, Basma al-Sharifs film Old masters, framlänges och baklänges i olika tidslager som tillsammans kopplar ihop museet som minnesbank, bortglömda palestinska trauman från 2014 och de historier vi ännu inte börjat berätta om det folkmord som en dag kommer att tillhöra det förflutna. Vilka röster skapar historia? De stillsamma klippen står i skärande kontrast till det brutala våld som aldrig blir synligt i bild men hela tiden är närvarande, understruket av verkets referenser till Gus van Sants och Alan Clarkes skildringar av våldsdåd i deras respektive filmer med titeln Elephant.
Konsthallen, som brukar axla en ansenlig del av biennalen, har flyttat till slakthuset i Gamlestan och växlat över till en mer platsundersökande verksamhet i väntan på att lokalerna ska färdigställas. I år är det bara Simnikiwe Buhlungus workshops som huserar där. De äger också rum på Stadsbiblioteket där även Christian Nyampetas videoessä Carnets d’Amérique ställs ut, och här börjar det svaja – verket var vid biennalens öppnande inte färdigt än och därför svårläst.
Utställningen på biennalens huvudsäte Röda sten är som en hal tvål både rumsligt och konstnärligt. Katedralen som i tidigare biennalversioner varit en central plats tycks sakna tyngdpunkt. Bland verken som letar sig in under skinnet och stannar kvar där finns främst Lydia Ourahmanes mobilfilmer inspelade av en ung algerisk man på väg i en liten båt över Medelhavet.
Även Raven Chacons ljudinstallation Silent choir, en tyst kraftmätning mellan markaktivister och polis vid reservatet Standing Rock i North Dakota, ger starka förnimmelser av hur de stora geopolitiska frågorna alltid spänns mot – och potentiellt ödelägger – enskilda människors liv. I dem går det också att ana vägar framåt, små mikrolösningar i form av hopp och vägran, något som det annars är alltför glest med i utställningen.
På entréplanet kastar dokumentationen av parlamentsdebatten om Hans Haakes verk Der Bevölkerung (pågående sedan 2000) skuggor mot vår tid. Ett offentligt verk i den tyska parlamentsbyggnaden som vänder på idén om vem som är medborgare, och som mötte protester hos de folkvalda när det skulle installeras, trots att det redan var beslutat. Parlamentsledamöternas framföranden för och emot verket illustrerar en strid mellan en liberal och en repressiv konstsyn, ett slags upptakt till den kulturstrid som vi idag befinner oss mitt i.
Sammantaget ger a hand that is all our hands combined ett sparsamt och spretigt intryck. När ett tjugotal deltagande konstnärer, färre än vanligt, har spridits ut över en större geografisk yta infinner sig känslan av att något saknas – gravitation, myllrande mångfald, stringens. Att ett flertal av konstnärerna inte alls är samtida leder till att fokus på nuet suddas ut. Tur då att de solidariska handlingarna även praktiseras utanför utställningsplatsernas väggar.
Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
GIBCA 2025 visas på Röda Sten, Göteborgs konstmuseum, Göteborgs stadsmuseum, Göteborgs konsthall och Skövde konstmuseum mellan 20 september – 30 november 2025
