Galleri Gunnar Olsson, Stockholm: Yngve Rådberg (22/10-15/11)

I Yngve Rådbergs klaustrofobiska värld känns allt mycket mindre än vad det i verkligheten är – detta till trots för att hans målningar alltid har ett sparsmakat format, mindre än de flesta människors TV- eller datorskärmar. Rådberg målar en slags klassiskt komponerade dioramor, där han exponerar människans ångest, vanmakt och tillkortakommanden. I sina tidigare verk har dock färgtonen varit ljusare, och situationerna han gjort måleriska snapshots av har i allmänhet haft en öppenhet – om än en obehaglig sådan – mot flera tänkta alternativ. Vi har oftare lockats att undra än reagera med avsky eller äckel. Men i de nya bilderna har något hänt, och man skulle kunna säga att Yngve Rådbergs konst nu befinner sig ”post-Abu Ghraib”. Titeln på utställningen är ”Umbra”, vilket är precis vad det hela handlar om: pigmentet umbra dominerar samtliga bilder, med undantag för några fläckvisa vita och blå nyanser. Men umbra är också ordet för ”skugga”, något som speglar bildernas djupare innebörd. Rådberg tar oss med ned i den spiral som leder till den absoluta mänskliga förnedringen. Våld, tortyr och skräck härskar, och stundtals är det svårt att ta sig nära de små bilderna utan att känna hur det vänder sig i magen. Det är en stark uppvisning i estetisk konsekvens och måleriskt hantverk, men frågan är om inte Rådberg ändå tappat något på vägen när han övergivit ambivalensen för en mer spektakulär våldsutövning. Kanske går han samma väg som Lars von Trier gjort inom filmen, men i bägge fallen kan man med fog fråga sig om inte det rum där bägge konstnärerna tvingas oss att vistas i efter ett tag känns lite väl lufttomt. (Adress: Fredsgatan 12)

Utskriftsvänlig version