På väg till Eva Löfdahls utställning promenerar jag över bron mellan Gamla stan och Kungsträdgården. Strömmen ger ifrån sig ett fint klingande ljud som gör att jag stannar och lyssnar en stund. De uppbrutna ismassorna driver förbi i hög fart och gnistrar av solen. Sjöfåglarna ser ut att söka sig bort från klangen och forsandet – mot lugnare vatten.
När jag kommer fram till Galerie Nordenhake fortsätter jag att lyssna. Där finns två stora halvsfärer av glas, spegel och lin som får mig att tänka på isen och hur den lät. Den sensoriska sammanblandningen mellan hörsel och syn är med mig genom hela utställningen som ett påstående som glider över i en fråga. Kan man lyssna på konst som inte låter?
De två halvsfärerna Alla världar ger ett sken (C och D) hänger i varsitt av galleriets rum, vars stora fönster släpper in vårvinterljuset. På väggarna hänger trettiotre fotografier, bilderna av strandade maneter är tagna av konstnären under tre somrar. De små rundlarna ser ut att tränga upp ur sanden, många glänser nyss uppsköljda, andra är näst intill upplösta. Hängningen av de avsiktligt överskärpta fotografierna är rytmisk och melodisk. Havet som befinner sig utanför bild är alldeles tyst eller öronbedövande, beroende på hur man väljer att ta in verken.
I utställningstexten läser jag om manetens latinska namn Aurelia aurita som kanske skulle kunna översättas till Gyllene lyssnare – öronmanet. Namnet uppmuntrar mig att fortsätta hörsamma bilderna, det är i sig inget konstigt – det jag faktiskt ser och hur intrycken omsätts i mig känner inga absoluta gränser.
När jag går runt i rummen tänker jag på Eva Löfdahls utställning på Moderna museet 2011 och på hur drömlikt jag upplevde hennes skulpturer och installationer. När jag nu bläddrar i katalogen märker jag att jag minns objekten annorlunda, som om jag blandat samman verken med egna undermedvetna bilder. Att betrakta Löfdahls konst påminner om att se dans, eller lyssna till musik – intrycken behöver inte gå via intellektet, utan landar samtidigt i hjärta och hjärna.
De fragmenterade spegelskärvorna går inte att spegla sin person i, men de fångar upp ljus, mörker och lite färg. De hårliknande strån av lin som lindats över skärvorna är näst intill osynliga och bidrar till svårigheten att se sin spegelbild i topografin. Linet ser ut som hårstrån från en människa och stör en vanemässig blick i spegelmosaiken. Verken kastar tillbaka en splittrad och antydd omgivning med människoliknande spår, abstrakta reminiscenser av liv. Väggskulpturernas former påminner om ansiktsovaler, men ytan är till skillnad från maneternas mjuka transparens – hård, vass och kall.
Öronmaneterna, som ju också är ett slags halvsfärer, spolas upp av vågor och stormar. Stigande havstemperaturer gör att olika typer av maneter söker sig till våra hav, antalet som sköljs upp på land beräknas stiga. Perspektivet uppifrån är människans, precis som att ansvaret för det förändrade klimatet är vårt. Maneterna skiljs från sitt habitat och vi har övergivit vår odelbarhet med havet. Vi skulle behöva lära oss att lyssna som maneter, inte nöja oss med att vara avskilda delar ur en sprucken helhet.
I det innersta rummet hänger ytterligare två halvsfärer ur sviten, Alla världar ger ett sken (A och B). Dessa är gjorda av gips och olika fibermaterial, och över formens yta har delar ur kartor fästs. Rundeln, färgerna och kartgrafiken för tanken till jordklot men när jag går nära ser jag att länder, städer, vattendrag och skogspartier alls inte hänger ihop geografiskt. Konstnären beskriver det som en subjektiv karta där platsernas betydelse skapar sammanhanget. Att vi lever våra liv via en rad viktiga platser där det går att flytta bort de delar som saknar affektionsvärde.
Men de tvetydiga verken förefaller även tala om den upplevelse av kollapsad rymd som den digitala världen erbjuder – med nyhetsuppdateringar som når oss samtidigt, från alla världens hörn. Sociala medier som förvisso trollar bort avståndet mellan vänner och skeenden men samtidigt matar oss med ett flöde av information, ett slags ekon som inte till fullo går att härbärgera. Vi förlorar koncentration och sammanhang, där en djupare förståelse riskerar att drunkna i algoritmer.
Inte förrän jag ser utställningen en andra gång noterar jag dess titel: An Audible Double, ordens ljudlikhet blir ett eko av deras innebörd: En hörbar dual, kanske det går att översätta till. Jag som först tänkte att det var den klingande isen som flerfaldigade intrycken inser att utställningens subtila tvetydigheter nog är den egentliga orsaken. Det är mycket svårt att förklara hur sammanblandningen uppstår men Löfdahl lyckas foga ihop den yttre synbilden med en inre och upplevelsen tycks fördubblas.
Jag ser fram emot att fortsätta vakendrömma tillsammans med Eva Löfdahl, för det är så det känns att se hennes alster. Hon kommer åt något jag själv inte har direkt tillgång till – med till synes mycket enkla medel frammanar hon en inverterad värld. Verken återger en fragmenterad tillvaro, där helheter inte längre är synliga för människan och där människan inte heller går att se i sin helhet.
Utan att moralisera får Löfdahl mig att lyssna och det gör att jag vill slänga bort mobilen och stänga av nyhetsflödet. Då kanske min koncentration kommer att kunna repareras, mina sinnen vävas samman och de stora frågorna bli begripliga. Okej, det blir antagligen svårt, men när jag promenerar hemåt känns ändå världen inte lika hotfull. Sannings-sfärer som delats itu kan kanske fogas ihop igen.
Emma Warg
Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm. Pågår 20 februari – 29 mars 2025
