I Elena Damianis Mineral rising råder långsamhetens lov under premissen att ingenting är stabilt, än mindre permanent. Och det i en utställning där materialet i de nyproducerade skulpturerna är sten, olika sorter stenar, i sig symbolen för fasthet och oföränderlighet.
Alltings förgänglighet är ett omhuldat motiv i konsthistorien som Damiani närmar sig utifrån geologins teser om jordskorpan i ständig förvandling. Angreppssättet är lika okonventionellt som konkret.
De omsorgsfullt komponerade verken med polerade ytor och utmejslade partier illustrerar bergarternas uppkomst samtidigt som de också fångar in ett kritiskt element i såväl tillkomsten av all materia som dess obeständighet, nämligen tiden. För sten är materialiserad tid.
Inne i Nordenhakes utställningslokaler blir mötet mellan skulpturerna och besökaren ett möte mellan två tidsdimensioner, slående distinkta och bokstavligen kroppsliga. Påtagliga volymer i rörelse, som löper bakåt och framåt och i olika hastigheter.
Som med Strata Belt (2025), ett imponerande verk av staplade, cylinderformade travertinstenar, som utgör utställningens blickfång. Med sin böljande form och modulliknande konstruktion ter sig skulpturen gedigen och skör, tung och mjuk.
Mönstret som uppstår av de arrangerade stencylindrarna är fascinerande. Det bildar ett landskap av geologiska processer av nedbrytning och uppbyggnad, som också antyder de kommande. För om skulpturen utifrån sett är en ansamling av miljontals år gamla sedimentlager så fortsätter det halvporösa materialets transformation inifrån och i oförnimbart tempo. Så även min egen förgängelse inser jag stående framför skulpturen, och konstaterar samtidigt att den jämförelsevis lär ha gått med ljusets hastighet under min vistelse på galleriet.
Gabriela López
Galerie Nordenhake, Lützengatan 1, Stockholm. Pågår 22 augusti – 27 september 2025
