I Edi Hilas bilder tycks det albanska samhället stå stilla. Luften dallrar av dammig hetta. Med dämpade rosa, blå och grå toner skildrar han öde paradgator och slutna monument. Men vilket måleri! När Moderna museet i Malmö tar ett helhetsgrepp om Hilas arbete bjuder sal efter sal på lågmälda mästerverk. Det är märkligt hur han genom en sådan återhållsamhet lyckas skapa målningar med så intensiv laddning. Våld och skönhet, frustration, förlust och frihet – allt ryms i dessa scener trots att de ofta är tömda på mänsklig närvaro.
Född 1944 blev Hila konstnär under den kommunistiska diktaturen. I över fyra decennier var Albanien stängt för omvärlden under järnhårt styre av Enver Hoxha, efter frigörelsen från först det fascistiska Italiens och därefter Nazitysklands ockupation. När regimen föll 1991 var landet det sista i Europa att kasta av sig det stalinistiska förtrycket. Men övergången till öppen demokrati och marknadsekonomi blev inte smärtfri. Korruption, havererade institutioner och ekonomiskt sammanbrott hotade att föra samhället till kollapsens rand. Det är denna bitvis brutala omställning som Hila skildrar i sitt måleri från 1990-talet och framåt. Fast han gör det inte genom att måla socialt tumult, demonstrationer och flyktingströmmar. Istället porträtterar han skådeplatserna för omvälvningarna.
Tyngst väger serien ”Framtidens folk 1-3” från 1997 som hänger i ett avskilt rum, längst in på andra våningen. I två av de mörka målningarna tornar en väldig fartygssilhuett upp sig likt ett spökskepp lastat med undergång. Sviten är målad efter den verkliga Otrantotragedin, då en båt fylld med albanska migranter sjönk efter att ha rammats av italiensk militär. Över åttio människor dog, bland dem många barn. I Hilas tolkning slår den blygrå himlen och vågorna in över farkosten. Havet har blivit en grav. Men den bedövande förtvivlan som präglar sviten är egentligen inte typisk för Edi Hilas måleri. Snarare äger han förmågan att ge även de mest nedslående, utblekta motiv en genomlyst karaktär.
Det gäller till exempel den dovt malvarosa gatubilden ur serien ”Förebud”, där ett gäng barn och unga samlats kring ett oljefat. Till viss del beror det på hur känsligt han handskas med färgen, oavsett hur matt och smutsig den framstår vid en hastig blick. Tittar man noga skimrar det om penseldragen i nyanser av rostigt rosa, betonggrått och duvblått. Intendent Joa Ljungberg, som i samarbete med Hamburger Kunsthalle är curator för utställningen ”Brutna horisonter”, gör rätt i att dra paralleller till den tidiga renässansen. Hila fick tillfälle att studera dess mästare som Giotto under en av staten sällsynt beviljad studieresa till Florens i början av 1970-talet.
Strax därefter föll han desto hårdare ur regimens gunst. ”Trädplantering” från 1971 visas i en egen nisch på museet, som enda målning från diktaturens tid. Paradoxalt nog är det också utställningens mest levande verk, fyllt av lysande färg, glädje och energi. Hila gjorde den som nyförälskad i sin blivande hustru Joana. Men skildringen av unga män och kvinnor som planterar blommande träd i ett grönskande landskap levde inte upp till kraven hos den påbjudna socialistiska realismen.
Hila blev skickad till tvångsarbete på en hönsfarm i flera år. I smyg fortsatte han teckna om kvällarna. I en smal passage på museet visas ett urval av hans skisser av arbetet och kamraterna på farmen, som dock snarare framstår som livliga ögonblicksbilder än fullödiga verk.
Det är under de första årtiondena av frihet på 1990- och 2000-talet som Hila utvecklar sin ”paradoxala realism”. 2017 får han sitt stora internationella genombrott på Documenta, där han deltar både i Kassel och Aten. Vad han gestaltar är en verklighet där allt som tidigare var givet har satts ur spel. De forna maktens institutioner och arkitektur har dränerats på mening, och omvandlats till stum scenografi. I ett av de mest slående verken från denna tid, ”Under het sol”, fångar Hila brytningstidens kontraster. Målningen visar sällskap som slagit upp sina parasoller i sanden, i en glipa mellan diktaturens spruckna militärbunkrar och ett strandat lastfartyg.
Helt säregen är serien ”Penthouses” där Hila målar de flådiga takvåningar som samhällets nyrika överklass låter bygga på befintliga hus. Med sina extravaganta glasfasader och terrasser tornar de upp sig likt ointagliga utkikspunkter, där avståndet till stadens övriga invånare och bistra vardag förstärks av att Hila plockat bort de nedre huskropparnas dörrar och fönster. Dessa konstruktioner påminner om den albanska landsbygdens månghundraåriga tradition av tornliknande byggnader, skyddade mot angrepp i en konfliktfylld region. Samtidigt har de något tidlöst över sig. Likt många av Hilas målningar rymmer de en motstridig spänning, där utopin strimmas av dystopi.
Själv var jag inte så bekant med Edi Hila sedan tidigare, men integriteten och konsekvensen i hans konstnärskap imponerar. Det här är en välgjord utställning som gör rättvisa åt hans starka måleri.
Carolina Söderholm
Moderna museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Pågår 8 november 2025 – 12 april 2026
