De är små och har en utsökt materialbehandling, Disa Rytts sju glaserade porslinsföremål. Deras form lika enkel som självklar, och de är bland de mest egenartade – och tystlåtna – konstverk som visas under galleriernas höstsäsongsöppning, som över lag ger ett rätt konventionellt intryck. Rytts verk hänger på rad i det inre av Larsen Warners tillfälliga – och möjligen permanenta – gallerirum, Nordenhakes tidigare lokaler på Hudiksvallsgatan.
Porslinsverken är buktande ting på samma gång som de är bilder, de är konstobjekt som tycks ha ett specifikt bruk. Deras vardagliga användning antyds genom den reducerade formen, men framför allt genom materialet. Pendlingen mellan konst och hantverk tänder de lågmälda verken, och beror antagligen på att de inte är olja på duk utan gjorda av porslin. Ett material som för övrigt sedan lång tid har förankring i Rytts familjebakgrund.
Deras färgskala är sammanhållet varierad och går från krämvitt och ljusbeige över mot rostrött och svart. Även de nedtonade färgerna gör att Rytts verk sticker ut från mycket annat av konsten som visas just nu, och kulörerna vandrar på ett intrikat sätt mellan föremålen. Och liksom bildytan i mitten av de långsmala formerna omväxlande är tom eller fylld av färg, så kan ramen runt omkring antingen vara just en inramning – eller utgöra själva bilden.
De liknar ett slags tömda ikoner och anknyter på så sätt till en funktion som kultobjekt, men jag associerar också, som sammanhangstörstande kritiker, till Blinky Palermos svit ”To the people of New York City” från 1976. Rytts verk har en liknande systematisk komposition och en rytmisk färgvariation mellan delarna, även om den äldre kollegan använde en starkare färgskala.
Ibland glänser ytorna som av ett stillsamt djup, med glasyrens hjälp tillförs en rumslig förtätning som hennes andra målningar saknar, trots ett likartat utseende, som i ”Hover”. Där stannar bilden på det tunna textila underlaget som blottar den underliggande spännramen, men någon sammansmältning mellan bild och material äger aldrig rum.
Elisabeth Frieberg är Rytts medutställare med målningar som nästan flödar över av färg och rörelse, men trots deras inbördes olikheter fungerar konstnärernas verk väl bredvid varandra. Även Friebergs mer kraftfulla måleri präglas i hög grad av koncentration och tydlighet. I dessa nya målningar finns en fördjupning av ett utseende som funnits med i hennes verk från första början.
Frånvarande är bildytorna med strikt uppdelade parallella linjer som innehöll all visuell information. Där bilden liksom bröt in som ett strålknippe av mönstrat ljus. Nu fokuserar hon på ytor där olika färglager av uppbrutna fläckar skapar motsatta rörelseströmmar och lager på duken. Tydliga penseldrag bygger här en väv av och i bilden, nästan som i pointillistiskt måleri. Både förföriskt och dekorativt, och med en lekfull komplexitet. Ett måleriskt egensinne, helt enkelt.
För övrigt pågår parallellt i Stockholm två andra galleriutställningar som också visar upp en särpräglad ytmässighet; Jonathan Laskers skarpa färgreliefer hos Anna Bohman (till 21/9) och Atti Johanssons kroppsliga utsnitt hos Belenius (till 20/9).
Elisabeth Frieberg har enligt utställningstexten varit på resa i Indiska Oceanen och bilderna har verkligen något av vattenytor över sig. Där finns något av havets oföränderliga föränderlighet. Målningarna är som skuggbilder av en verklighet utanför bilden, och var och en domineras de endast av ett par färger, trots färgflimrande bottnar. Gult och blått i en målning, vitt, svart och grått i en annan, grönt och rosa i en tredje.
Jag fastnar särskilt för en målning med den kryptiska titeln ”F. 16, 19, Tone F3, Indian Ocean” som kan beskrivas som ett möte mellan en större brunfläckig slöja som möter en mindre gulrosa yta till höger. I motsatta hörnor upptill och nertill tränger blå respektive rosa penseldrag så smått in i bilden. Ett stillastående kontrastrikt flimmer, som till och med klättrar in över ramen på målningen.
Och det är inte bara därför som jag kopplar samman Frieberg med den brittiske konstnären Howard Hodgkin, antagligen en rätt okänd målare på våra breddgrader, men som ofta lät ramen bli en del av verket. Tillsammans delar de dessutom en intensitet i måleriet och Hodgkin reste ofta till Indien, med färgglödande fläckmålningar som resultat. Hos båda ser jag försök till att göra det flyktiga varaktigt. Fånga luftens värme, vindens bris. Eller ljusets skärpa.
Magnus Bons
Larsen/Warner, Hudiksvallsgatan 8, Stockholm. Disa Rytt ”Echoes within”/Elisabeth Frieberg, Dive Heaven Water Hell. Pågår 21 augusti – 27 september 2025
