Trots att Carola Grahns utställning ”Drick Drick” på Liljevalchs+ är fylld av ord, uttryck och löst sammanfogade repliker råder ett förrädiskt lugn i utställningsrummen. Det är ordkargt mitt i det textrika. Den som mött Grahns konst tidigare känner igen de tydliga och handfasta gesterna. Hur hon på ett självsäkert sätt lyckats omforma rummen så att de blir en sinnlig upplevelse, och samtidigt rymmer en visualiserad berättelse med ett tydligt avstamp i Sápmi.
Den staplade veden i installationen ”Horizon of Me(aning)”, som just nu visas i Moderna museets samlingsutställning ”Rosa segel”, eller när hon i ”Vidderna ropa, Trollpilen” placerade en trollpil med tillhörande ljudverk mitt i Malmö konsthalls stora och flexibla sal, är bara två tidigare exempel. Men här är det Liljevalchs lite tungfotade och karga betongsalar som Carola Grahn har att bemästra.
Bakom en trädörr med sirligt handtag där en nyckel med vävd tofs sitter välkomnande i låset, hamnar vi på en stor altan och kan blicka ut över ett konstgjort och stilla snöfall. Lika stämningsskapande är skulpturen ”Och till lavskrikan”, en gråsilvrig jojk-jukebox som sätts i gång genom att man stoppar i en silverfärgad pollett. Precis som i det tidigare verket ”Vidderna ropa, Trollpilen” genljuder då och då inspelade jojkar i delar av konsthallen.
När jag sedan läser ”hålla käft, hugga ved, koka kött, kolla TV, elda, älta, dricka” och flera andra korthuggna inskriptioner på knivarna som är nedstuckna i ett stort matsalsbord, ”Luhkietjijhtje nejpieh (Sjutton knivar)” – då händer något avgörande. Verket är ett samarbete mellan Grahn och 17 duojárat, samiska slöjdare och konsthantverkare. De sjutton slöjdade knivarna insisterar på att ses som enskilda individer, och tillsammans laddar de rummet med sin närvaro.
Thomas Olsson
Liljevalchs+, Falkenbergsgatan 3, Stockholm. Pågår 28 mars – 10 augusti 2025
