I ett av de upphittade fotografierna i Arcara och Santeses utställning på Kulturhuset kan ett slitet vardagsrum beskådas. Färgskalan känns igen från andra tolkare av privata amerikanska misärer som Jacob Holdt och Nan Goldin. På väggen hänger en billig inramad plansch av ett kitschigt historiskt ruinlandskap. Bilden i bilden blir en lågmäld men stark brygga mellan Detroit som en emblematisk symbol för USA:s nedgång och den högst mänskliga kostnaden involverad. Ett försök till gå emot samtidens ibland allt för skadeglada eller esteticerande dokumenterande av en stormakts dekadens. Fotografierna har konstnärerna hittat. Vart sägs inte, utöver att det verkar som de flesta är polisfoton för identifikation och bevis. De ger en ödslig känsla från en stad som begått självmord. Bilderna är inte självporträtt utan endast del av den bråte som lämnats kvar. På de värmeskadade polaroidbilderna förvandlas människorna till spektrala uppenbarelser, spöklikt fördrivna. Interiörerna från de bruna husen är kompletta med blod på heltäckningsmattan och ett par ben som sticker ut från rummet intill. I en stor bildsvit över ett nedbränt hus finner åskådaren en död kropp i soten lika misshandlad och övergiven som avbildningarna på polaroiderna. Förfallet har förtingligats i människan som vägrar både leva och vara död.
Till slut blir kropparna, de krockade bilarna, utbrända husen och blodfläckarna en allt för sinister och smärtsam upplevelse. Det finns en våldsam dramaturgi i bilderna och det var ursprungligen inte meningen att de komma till en utställningslokal. Visst är de vittnen, kraftfulla sådana, men samtidigt är det kanske inte helt lyckat att ställa ut dem okommenterade. Människorna mister sin mänskligheten och blir ytterligare fragment i imperiets ruiner och den identifikation med offren, som utställningen först lovade, förloras. Med tanke på de fundamentala ekonomiska utmaningar som Europa står inför är kanske Detroits öde mer än en eggande lek med fantasin. Arcara och Santeses fotografier ställer lika många frågor som de besvarar. De ger en bild av Detroit på 1980- och 1990-talet som för tankarna till en nihilistisk ragnarök. Sanningen torde vara mer komplicerad. Och människorna som bodde, och bor, i Detroit är väl inte endast osaliga andar? Inte endast offer för ekonomisk nedgång och sociala orättvisor. Detroit finns kvar, och USA likaså. Kanske dags att gå i dialog med något annat utöver fantasin om imperiets implosion. Svanesången lär bli lång, på båda sidor Atlanten.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/9 – 15/1 2012
Axel Andersson (text), Kulturhuset (foto)
