Naturen är en oförutsägbar vän. Ibland smeker den oss medhårs, andra gånger kan den uppträda skoningslöst och svepa bort oss från jordens yta utan den minsta tvekan. Anastasia Ax och Lars Siltbergs utställning Bränd jord har en titel som därför kan låta olycksbådande. För vad är den brända jorden annat än en lika effektiv som kompromisslös metod att beröva en inkräktare medlen för att överleva? Jo, kanske ändå något annat. För i Bränd jord är steget aldrig långt från nedbrytning till pånyttfödelse.
Ingen som följde vad som hände på den svenska konstscenen kring slutet av 1990-talet kan ha undgått Lars Siltbergs videotrilogi Man with balls on hands and feet. Filmerna visar, precis som titeln säger, en man klädd i en kroppstrumpa som med bollar på händerna och fötterna fåfängt försöker återfå balansen i en ogästvänlig omgivning: ute på isvidden, i vattnet eller svävande fritt i luften. Några år senare gör Siltberg filmen Single head, där ett ensamt huvud mödosamt tar sig fram utmed marken genom att tugga i sig jorden. Livet är kämpigt, minst sagt.
Även genom Anastasia Ax konstnärskap löper en likartad röda tråd, fast på ett sätt som i högre grad involverar konstnären själv. Ofta väljer hon att arbeta med fysiskt tunga eller oförlåtande material som hon går i närkamp med, antingen som performances eller i långa och krävande processer där resultatet är omöjligt att förutse.
Man frågar sig förstås hur två konstnärer med så väl utmejslade individuella uttryck fungerar tillsammans i Norrtälje konsthalls allt annat än lättarbetade rum. Svaret är: påfallande bra. Det var faktiskt länge sedan jag såg en utställning med två samarbetande konstnärer som lyckats foga samman sin gemensamma presentation på ett så sömlöst sätt, trots att utställningen består av såväl nya som äldre verk.
De flesta av verken navigerar kring ett kraftfält som består av ett cirkulärt flöde mellan byggande och sönderfall. Lars Siltbergs videoverk Prosthetic Training visar kort och gott silikonplättar precis i det ögonblick handen släppt sitt grepp kring dem. Långsamt vecklar de ut sig, som om de fått ett eget liv och en strävan efter att fulländas i en okänd form. Videoskärmarna kamperar ihop med Anastasia Ax betongskulpturer Fossil, mystiska objekt som förenar ett amorft utseende med spår av organiska element. Tillsammans berättar verken om hur livet bänder sig en väg även genom det mest massiva motstånd.
De mindre verken i utställningen – Anastasia Ax pappers- och bläckobjekt Copyright och Lars Siltbergs videoverk Jordbegreppet – ger utställningen välplacerade accenter, men det är i de större installationerna som samarbetet mellan konstnärerna skapar ordentlig tyngd. I ett av rummen erbjuder ett äldre verk av Anastasia Ax, Meltdown, fonden mot vilken Lars Siltbergs nyproducerade ljusverk Refractive Index spelar upp till en dans där flackande reflexer och det ihärdiga ljudet från en tryckluftsborr står för ackompanjemanget.
Styrkan i presentationen är att den inte söker förmedla ett strömlinjeformat budskap av något slag. Ax brutalt bearbetade solfilmsjok förvandlas från skyddsmaterial till något som bär vittnesbörd om nedbrytning och omvandling, och Siltbergs ljud- och ljuseruptioner söker förlänga våra tankesprång bortom det abstraktas gräns.
Allra mäktigast är rummet som härbärgerar Anastasia Ax installation Settlers och Lars Siltbergs videoverk En sol, flera solar. Även detta är en konstellation som drar i olika riktningar, utan att tappa balansen. Siltberg svävar iväg i kosmologiska spekulationer om de astronomiska förutsättningarna för liv, medan Ax rotar sitt uttryck i jorden där spännbågen som förenar det förflutna och framtiden passerar genom nuets gåtfulla sammelsurium av fragment och stoft från imaginära civilisationer.
Ljuset flackar genom ett stiliserat lövverk och kastar rastlösa skuggor över resterna av övergivna byggnadsverk. Runt omkring utmed golvet talar skärvor och murrester om materiens eviga liv. Man kan inte undgå att dra efter andan.
Anders Olofsson
Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Pågår 8 februari – 29 mars 2025
