Årets upplaga av Kungl. Konsthögskolans Vårutställning är den hittills mest omfångsrika, och tar i stort sett hela Konstakademiens hus vid Fredsgatan i anspråk. Förklaringen är enkel: i och med den s.k. Bolognaprocessen examinerar man nu ut två elevkategorier, dels magistrarna (5-årseleverna), dels kandidaterna (3-årseleverna). Men i och med att kandidaterna fösts samman högst uppe under taket i de lokaler som tidigare inhyste IASPIS ateljéer blir intrycket av utställningen ändå luftigt och spatiöst. Det är bara de konstnärer som visar videoverk som inte riktigt fått de omständigheter de förtjänar – det är ju endast ett fåtal videoverk som fungerar fritt i ett rum tillsammans med andra konstnärliga uttryck.
På en avgångsutställning skall det normalt sett inte finnas någon tematik – utbildningen syftar ju ytterst till att var och en skall plocka fram det bästa ur den värld som den egna personligheten utgör – men ibland uppstår slumpmässigt större sammanhang som är värda att ägna en speciell tanke åt. För några år sedan handlade det exempelvis om dödskallar, ett motiv som nu blivit så vanligt att det hamnat på damtrosor och barnkläder. I år är ”temat” maritimt. Martin Sundvall visar en serie små omsorgsfullt modellerade verk som anknyter till seglingskonsten. Hans genomskärningsmodell av en segelbåt och utsnitt av såväl havsytan som havsbotten formar sig till ett stillsamt och metodiskt undersökningsarbete av ett tillstånd som i själva verket är ytterst ombytligt och när som helst kan förbytas till sin motsats, något som de flesta seglare är medvetna om. Sundvall förenar det bästa av den förkättrade ”undersökande” konsten med det skulpturala uttryckets tydlighet och självständiga materialitet. Om Sundvall har valt ett individuellt perspektiv på sjöfarandet, så har Eva Arnqvist påbörjat sin undersökning i den kollektiva änden. Hennes installation handlar om cirkusen kring den nybyggda ostindiefararen Götheborg, lika mycket en plattform för varumärkesplacering som en påminnelse om Sveriges koloniala historia. Man kan inte undgå att känna obehaget börja krypa när man tar del av Götheborgs-konsortiets prislista över företagsaktiviteter på samma gång som den svenska kolonialhandelns beroende av slavekonomin blir uppenbar.
Segling och sjöfart är inte bara ett transportmedel, det har också genom historien varit ett sätt för människan att utvidga kontrollen över sin omvärld och därigenom också ett maktinstrument. Men där finns också den arketypiska äventyrslängtan, böjelsen för fabulering och vävande av drömmar. Samuel Ottosson Sander har gjort just det sistnämnda, med måleriets hjälp fogat samman en helt egen värld och en historia som gör den begriplig. Hans ”The Journey to Aletheia” smälter samman Jules Vernes fabuleringskonst med en handfast kärlek till ett traditionellt måleriskt hantverk på gränsen till den kitschigaste populärkulturen. En annan kollega till Ottosson Sander som också har en säregen dragning till det maritima är Timothy Crisp, som visar ett antal ljussatta glastavlor, där mönstret faller tillbaka på kompassrosor och kurslinjer. I Crisps värld är själva systemet, navigeringskonsten, som styr sjöfarten intressantare än själva seglatsen i sig. De är i sig uttryck för den världsbild som delas av de människor som skapat systemen, och som söker bemästra en informationsmängd som i de flesta fall är lika ofullständig som oberäknelig.
Appropriering av främmande bildvärldar är en genre som alltid stått högt i kurs på konsthögskolorna, givetvis på grund av pedagogiken som ligger i att man tar spjärn mot andras bilder för att mejsla ut den personliga egenarten. Jan Rydén målar av manliga modeller ur diverse modemagasin, men på ett sätt som gör att originalens glättade yta krackelerar och bringar bilderna ett steg närmare sönderfallet. Ett måleriskt memento mori över en värld och ett skönhetsideal som förvandlar både kvinnor och män till objekt. Jon Holm tar sig i stället an en estetik med ännu mer dubiöst ursprung, nämligen Leni Riefenstahls ”Kraft Durch Freude”-ikonografi, ett nazistiskt ledmotiv. Men Holm kopplar lika mycket denna estetiska ideologi till samtida designideal och deras fördolda längtan efter en absolut ren formvärld, där alla främmande element eliminerats.
Jon Holm är en av de unga konstnärer som debuterat separat i galleri- eller institutionssammanhang redan innan de lämnat utbildningstiden bakom sig. Detsamma gäller exempelvis Jenny Berntsson och Louise Dorph. Berntssons projekt ”Sandcity” har visats i ett flertal olika offentliga sammanhang, och nu ställer hon ut dokumentationen. ”Sandcity” började som ett platsspecifikt projekt inriktat på att undersöka relationen mellan storstad och ödemark. Med tiden har projektet emellertid utvecklats till en studie av konstens förutsättningar i och utanför Europa, samtidigt som verket har betydande skulpturala kvaliteter, något som inte alltid gäller den mer konceptuellt inriktade konsten. Under sommaren kommer ”Sandcity” att kunna beskådas på Arkitekturmuseet. Louise Dorph ställde tidigare i år ut separat på Angelika Knäpper Gallery, och hennes klassiskt tuktade måleri förenar en dragning åt det abstrakta med en stark färgkänsla som utmanar vårt seende genom att ligga på en våglängd som man inte förväntar sig när det gäller denna typ av måleri. Utställningsbesökaren bör heller inte missa Dorphs muralmålning i den bortre av byggnadens entréer.
Nuförtiden är det sällan Kungl. Konsthögskolans magistrar brister i stringens när det gäller själva presentationen av verken. Medaljens baksida i detta sammanhang är att man i stundens allvar ibland kan bli alltför proffsig, och tona ner den mer vildsinta kreativitet som konsthögskolorna trots allt också bör vara en frizon för. Inte oväntat syns mer av denna vara hos kandidaterna, som förvandlat sitt utställningsplan i huset till en spännande labyrint av överraskningar. Och även här är den yrkesmässiga nivån genomgående hög. Johan Wik visar en otäck och suggestiv video, där han glatt låtit sig inspireras av splatterfilmens alla snaskiga konstgrepp: här handlar det om vampyrer, mutanter och om ett blodstänkande våld. Men i fokus står egentligen inte bildflödet, utan ljudbandet, som gör att varenda utslagen tand som faller till golvet låter som ett jordskred. Wik ställer våra sinnen på huvudet, och gör verkligheten bokstavligt talat öververklig.
Inte heller Cajsa von Zeipel Segerberg har lagt band på sig. Hennes självbiografiskt inspirerade installation, ett allkonstverk som sammanför den personliga estetiken med masskulturens klichéer och undergroundkulturens extrema attribut. Friskt och provocerande, med ett starkt stråk av undertryckt ilska. Linn Wikingdal arbetar i andra änden av spektrumet med en skir teckningskonst som byggs upp i lager på lager med hjälp av sax och klister. Hennes värld har en spännvidd mellan mikrokosmos och makrokosmos, men det är framför allt växtligheten som fångar hennes intresse. De skjuter ofta upp som färgfläckar i ett universum där annars den grå färgen härskar. Även Kristina Bength arbetar med gråskalan som medium. Här är dock själva installationen viktigast, och hon visar sina stora ark i form av draperier. Hennes akvarell- och tuschteckningar är arrangerade som tapetprover eller arkivblad, man kan röra sig kring dem och hela tiden bearbeta ett förändrligt perspektiv på bilderna. Det är skört och överväldigande på en och samma gång, och en av de mest spännande presentationer av pappersbaserad konst som jag sett på länge.
En hel del av kandidaternas verk rör sig kring en vardagsmagi, som ömsom hakar in i ett större sammanhang, ömsom förblir en personlig angelägenhet. Mathias Josefson presterar ett av hela utställningens mest fascinerande verk, en ljudinstallation byggd på temat Hades fem floder. Josefson har gjort en ”flod” per studieår, och vi är nu framme vid den tredje floden, Lethe, som i den grekiska mytologin var floden vars vatten gjorde att de döda glömde jordelivet. I Josefsons förtätade ljudvärld absorberas man och blir till ett med en upplevelse som är helt a-visuell. Förmodligen en bra slutpunkt för en utställning som erbjuder ett rejält visuellt fyrverkeri.
Bilder (uppifrån och ned): Martin Sundvall, Jan Rydén, Eva Arnqvist, Kristina Bength
Adress: Fredsgatan 12
2008-06-01 Anders Olofsson (text och foto)
