Ibland möter man kulturuttryck som går rakt in i själen och som följder med en genom hela livet. Det norska black metal bandets Darkthrones skiva “Panzerfaust” från 1996 har till exempel haft en stor betydelse för konstnären Viktor Rosdahl på ett personligt plan men också som inspiration i hans konstnärskap. “Panzerfaust” är tyska och betyder pansarnäve och var namnet på ett pansarskott som tyskarna uppfann under andra världskriget. Det finns ganska mycket förutfattade meningar om black metal, bland annat att många av grupperna är högerextrema och har nazistsympatier. Det var en kritik som drabbade utställningen “Om ljuset tar oss” på Gävle Konstcentrum där Viktor Rosdahl medverkade i somras. Det finns naturligtvis undantag och avarter inom en så stor musikgenre som black metal är, men många av black metal grupperna är opolitiska och är snarare ute efter att provocera och chockera ett samhälle som man tar avstånd ifrån. När det gäller Darkthrone så står det till och med på konvolutet till “Panzerfaust” att bandet verkligen inte är något nazistband eller ens ett politiskt band. Istället är black metal en av många subkulturer som gör uppror mot det etablerade samhället. På 70-talet var det den brittiska punken som uppfattades som väldigt aggressiv, provocerande, individualistisk och rent sagt anarkistisk för deras angrepp på det etablerade samhället och under 90-talet blev black metal ett sätt för unga människor att uttrycka sin ilska och frustation över samhället.
I den här intervjun berättar Viktor Rosdahl mer om sin relation till black metal och hur han hittar inspiration till sin konst.
Jag började lyssna på musiken gradvis under det tidiga nittiotalet. Jag och mina storebröder, Ola och Anders, hade lyssnat på hårdrock sedan barnsben (köpte min första skiva 1986 med Twisted Sister) och har följt genrens utveckling via trash och senare skivbolagets Earache utgivning. Även death metal scenen med band som Morbid Angel, Slayer, Cathedral, Entombed, Dismember och senare In Flames två första skivor. Ja, därifrån var steget inte långt till Dark Throne, Emperor, Dissection och även sidospår som Isengard, Mortiis och parallellt med detta beställde vi en hel del skivor från Cold Meat Industry och upptäckte hela dark industrial ambient genren och vidare till band inom genren Neofolk, typ The Moon Lay Hidden Beneath a Cloud. Jag och min ena bror hade ett eget black metal band, Riothamus tillsammans med ett gäng andra från Helsingborg, och vi var mycket inspirerade av Ved Buens Ende, och deras expressionistiska och psykedeliska sidor.
Har du något speciellt band eller skiva som har betytt mer för dig?
Jag skulle säga att vissa av de här banden, skivorna och framförallt Dark Thrones skiva ”Panzerfaust” har följt mig genom livet. Ljudet, det medvetet burkiga och kassetbandslika, sången, som ibland tycks ligga bortom i fjärran och musiken som ibland går ”rakt in i magen” som det brukar heta. På plattan ” ”Panzerfaust” är de viktigaste spåren för mig ”Hans siste vinter”, ”En vind av sorg” och ”The Hordes of Nebulah” där Varg Vikenes gjorde ett inhopp.
Hur har black metal musiken inspirerat dig som konstnär?
Hela denna genre var, och är väldigt stor för mig. Det att det påverkat mig mycket i mitt liv och jag har funnit mycket glädje i musiken och anti-partierna. Den vaga känslan av motstånd mot samhället som lever i texterna och hela uttrycket. Flera av mina konstverk har jag gjorts med direkta anspelningar och citat från black metal scenen utan att det uppmärksammats nämnvärt förrän Carl Bergström från Gävle konstcentrum mailade mig för cirka ett och ett halvt år sedan och ville samarbeta kring utställningen ”Om ljuset tar oss”.
Kan du berätta om något av dina konstverk som har inspirerats av black metal?
Det viktigaste för mig var nog ett verk jag gjorde på en läderrock, med ett motiv som kunde vara hämtat ur mitt eget liv (två ynglingar som slåss mot varandra med en yxa, i detta fall en scen där jag utgick och förändrade ett motiv ur Jan Troells filmatisering av Utvandrarna). Läderrocken med sina katedralliknande valv är sedan hängd från en metallställning, liknande den som man tecknar i ritleken ”hänga gubbe”. Det handlade för mig om det som kan hända när man utsätts för våld och hur detta kan fortplanta sig nedåt i relationerna människor emellan och hur det är att leva som ”dömd” i vårat samhälle där våld är tabu och hur det är att leva med ett starkt hat, samplat genom motivvärldar som black metal och proletär litteratur.
Det finns ju en hel del förutfattade meningar om black metal. Det framkom bland annat i en del av debatten kring utställningen ”Om ljuset tar oss” på Gävle Konstcentrum där du var med. Hur ser du på det?
Visst kan jag förstå att det upplevs som problematiskt att lyssna på musik av människor med suspekta och i vissa fall direkt idiotiska analyser och resonemang. Jag tror inte det går att förklara bort det med något ”men”. Det är kanske bara så att dessa känslor av hat och misantropi alltid finns hos vissa individer, oavsett samhälle, och inte alltid går att rensa bort. Idén om den rena, moraliskt, humanistiskt uppbyggande konsten och det kulturella uttrycket, är ju i sig själv direkt motbjudande i sin uppfostrande anda. Värt att nämna är också att det inte alltid är så enkelt och svartvitt som det beskrivs ibland av oinsatta med särintressen av att använda en subkultur för att driva igenom det ena eller andra resonemanget.
Mathias Jansson (text), Viktor Rosdahl (foto)
