Delar av Larssons video för tankarna till en filmisk förtätning och obehagliga spel med identitet. Kameran registrerar en väg i natten och väcker associationer till både David Lynchs filmer och Richard Kellys ”Donnie Darko”. Den smygande känslan understöds av Larssons soundtrack som ibland håller sig till skräckfilmens konventioner, men ibland också svävar ut i en elektronisk dissonans vars främsta syfte är att göra den efterföljande tystnaden ångestmättad. Stämning, musik och format styr således betraktandet mot ett radikalt ifrågasättande av det mänskliga genom uppbådandet av traumatiska referenser.
Larssons videoverk bryter dock för det mesta det binära förhållandet mellan det antropomorfiska och dess motsats (en zoo-morfism). Resultatet blir inte ännu en skräckfilm med djurmotiv. Människorna i pälskostym dansar och strövar omkring på två ben i natur och i stad. Ibland klättrar de upp i träd (fastspända i rep och med rejäla säkerhetsanordningar). Ofta kramar de varandra eller styrker den egna pälsen. De utforskar en subjektivitet utanför den gängse och använder sig av djuret som modell, men det ska visa sig att detta ”djurblivande” tar vägen via en regression till barnet snarare än till monstret. De klär och beter sig som levande mjukisdjur.
Larssons ofta underfundiga öga får en dokumentär intensitet när ”djuren” sitter på campingstolar i skogen och diskuterar hur mycket pälsarna kostade och hur man ska kunna dricka utan att ta av sig huvudet. Det blir en konversation där kostymerna är alldeles tysta; inga gap öppnas för att artikulera ljud. Rösterna kommer inifrån, från ett centrum som inte längre är synligt. Deltagarna har skapat en mask mellan sig och världen; en som fungerar bäst i dans eller omfamning. Det finns något kusligt i mjukisdjurets tystnad, om vi förväntar oss svar. Nallen är bara ett led mellan barnet och omvärlden, ett objekt som lär ut vikten av intersubjektiva rum vid en tidpunkt då förälderns roll förvandlas till en person som alla andra. Att identifiera sig med mjukisdjuret som subjekt blir en projiciering snarare än ett affirmerat ”blivande” i Deleuze och Guattaris anda; en regression mot en återvändsgränd med andra ord.
Att få besökaren på knä är en mild variant av den biokonst som på sistone har försökt att utforska djurblivandet med klinisk direkthet. Ett exempel är den kanadensiska konstnären Marion Laval-Jeantet som i verket ”Que le cheval vive en moi” (Så att hästen lever inom mig) injicerats med antikroppar från en häst för att sedan låta sig injiceras med hästblod. Hon registrerade under några veckors tid effekten på hennes kropp och medvetande när djurblodet blandades med hennes. En ökad känslighet och nervositet upplevdes. Laval-Jeantet vände på bilden av ryttaren som dominerade hästen, till hästen som dominerade människan inifrån. Konsten äger en bokstavlig konsekvens. Annika Larssons verk rör sig mer i ett konstnärligt mellanrum som bjuder in projiceringar och uppmanar till tankar rörande en högst mänsklig djuriskhet via barnet.
Det som kan saknas i Larssons verk är mer socialkritiska ansatser eller ett mer radikalt utforskande av triaden människa-djur-barn; en konceptuell konst som går i djupare polemik med konceptet. Det finns en kulturell industri med animerade mjukisdjur och en reklamvärld som ofta använder infantiliserande bilder av maskotar för att bygga affektiva förhållanden med sina kunder. Det gosiga pälsdjuret lufsar ofta runt och kramas i vår kommersiella bildvärld. Larssons tyska ”fursuiters” visar att det inte är alla vägar mot ”djuriskhet” som leder till ett konstruktivt ifrågasättande av det ”mänskliga”. Ofta blir det bara till en märklig rundgång där vi istället iscensätter psykologiska projektioner som vi vore medspelare i ett ständigt återkommande ”Fablernas värld”.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/1 – 12/2
Axel Andersson (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)
