Innan jag kom till Malmö levde jag uppriktigt sagt i naiv förvissning om att Anders Soidre aldrig någonsin skulle komma att göra en dålig utställning. Nu utgör ju oförstående tveklöst ett moment i mötet med en utställning eller ett verk, ja det är rent av en viktig del av verken själva. För att inte den ska gå förlorad, och därmed verket eller utställningen, krävs en asketisk disciplin av betraktaren: inte fälla något omdöme alls innan man i detta oförstående äntligen har tyckt sig greppa någonting som är, om inte älskvärt så åtminstone intressant eller glädjande. Positiviteten är kritikens kroppspulsåder. Men här, på Soidres utställning ”Time Flies” höll askesen på att fallera. Den speciella form av förhastning som kallas oro hann infinna sig under den knappa timme det tog mig att upprätta någon som helst kontakt med verken. Trots att jag hade sett dem i hans ateljé, pratat med honom om dem, gillat dem, kunde jag inte hela tiden hålla tanken borta att delar av utställningen var osammanhängande, ryckig, stötig. Här hjälpte inga ateljébesök. Det var bara att med anteckningsblock i handen börja om igen, steg för steg likt en skolpojke som gör sina läxor, eller kanske som en lantmätare med sina instrument, helt passionslöst: först från början, sedan från slutet. Ingen oro, ingen smak, inget bra och dåligt.
Och visst, det var ”baklänges” som den här utställningen skulle ses, inifrån och ut. Då fungerar utställningen hur bra som helst. Från ett hörn i det inre rummet ser man omedelbart att tre olika rumsoperationer är i verket: expansion, implosion och kontraktion. På ena väggen hänger två runda verk, ”Kapsel”, gjorda av akvarellmålade pappersremsor som lindats till en rulle eller tjock skiva. Tillsammans upprättar de två en väldig sfär ut i rummet, man får nästan intrycket av att det skulle finnas en bubbla kring dem. På väggen bredvid hänger två rektangulära ”målningar” gjorda av obehandlade riskorn som ställts upp bredvid varandra tätt, tätt tills hela ytan täckts. I dem däremot imploderar rummet. Trots att yttermåttet på de två rismålningarna är detsamma som på kapslarna ser deras enhet väldigt mycket mindre ut. Därför kan de också hänga så nära de runda: de kräver inte något mentalt utrymme alls i galleriet. Mittemot kapslarna ligger två stora trappsteg av sten bredvid varandra på golvet. Massiva sammandragningar av rum, tätpackat och i påtaglig kommunikation med gravitationen. Som från under stenarna har flörtkulor kommit fram; en annan form av ihoprullat papper, och en annan relation till gravitationen. Kanske ska man snarare tänka att de rullat ut ur sfären kring kapslarna, som små förhårdnader eller kontraktioner av det rummet. Kanske blir deras lätthet mer begriplig då.
Men varför är det sådan betoning på ramarna och glasskivorna? Såväl de rullade pappersremsorna som riskornen är placerade inom kraftiga ramar av obehandlad metall, inneslutna bakom glasskivor. Rumskonstruktionerna skulle klara sig utan dem. Men, om det nu var rummet Soidre var ute efter så skulle nog stenarna ha blivit effektivare under glas. Något annat som talar emot betoningen på rummet är att både risverken och pappersrullarna visar upp den minst synliga, den minst utsträckta delen av objekten: sidan av pappersremsorna, topparna av riskornen. Täthet, inte utsträckning, djup, inte yta är vad som finns inom ramarna, bakom glasen. Det som finns där på djupet syns inte. I det avseendet är ett annat verk än mer explicit. ”Time Flies” består även den av två kraftiga och djupa metallramar. Inuti dem står ett långsamt brinnande stearinljus bakom glas, men framför en blank plåt som reflekterar ljusskenet. Effekten av det hela blir att själva stearinljuset kastar en skugga på glaset rakt framför sig, en skugga som helt osynliggör själva ljuset. Ur skuggan sticker lågan upp. (Märkligt nog kunde man för en månad sedan i Stockholm se en målning av Ylva Ogland där stearinljuset just var framställt i negativ, lågan däremot i positiv.) I det verket ser man tydligare vad som är centralt: tiden som går därinne, mätt av ljusets nedbrinnande, skuggans försvinnande. Tiden och dess mått utgör verkets inre princip, dess liv. Titeln ”Time Flies” föreslår ett perspektiv i vilket även dessa extremt långsamt brinnande ljus kan ses som snabba tidsfördrivare. I jämförelse med den tid som stenarna relaterar till genom sin erosion är emellertid ljusens tid försvinnande kort, deras liv går i full fart. Ovanför ramarna ser man två sotpelare på väggen, som avgasrör eller spår från något som liksom skulle ha burnat i väg.
Alla verken har olika relationer till tid. Olika typer av subjekt svara mot dem. I kapslarna och rismålningarna handlar det om konstnärens tid (en rismålning tar två veckor att göra) i kombination med pappers och riskornens tid: en producerande tid i kombination med en förfallstid utgör ett slags verktid, som är verkets inre princip. För stenarna är en geologisk tid relevant, tillsammans med det konstnärliga tänkandets tid som lett fram till att stenarnas långsamhet paras med den snabba gest som placerat ut flörtkulor i närheten, en snabb förfallstid.
Två gåtor återstår. Vad gör ”Leoparden”, det krusliknande keramikföremålet med lätt orientaliska former, där? Redan genom att bara vara ett, utan partner, bryter det här verket av mot de övriga. Det andra som man inte förstår är hur man ska förstå de här verken i vilka disparata tider samexisterar: de är på sätt och vis bredvid varandra i rummet, men hur samsas de i tiden? De verkar inte ha något gemensamt mått: hur fångar man till exempel in tankens tid, geologins och gestens i samma tid? Den enda enhet de verkar ha är det fysiska verket självt. Men de här verken mäter ju inte heller sina egna tider, de bara är dem: de är tid, men samtidigt är tiden i dem måttlösa, medan verken själva har väldigt definitiva mått. Det är paradoxalt, minst sagt.
Den tidiga antropologin var ganska upptagen av samma typ av problem, och tog då ofta till tanken på rytm för att förklara hur människans alla olika tidscykler kunde samsas i en mänsklig tid. Rytm var det som kunde förena olika typer av tidsintervall till i en gemensam enhet. Jag kände inte direkt av någon rytm här. Men ”Leoparden”, som står där vid sidan om och liksom iakttar resten av utställningen, gav mig kanske en nyckel. För ner i keramiktingesten går en pendel. När man puttar till den slår den en enda gång i sidan, klonk, och fortsätter sedan ljudlöst att röra sig fram och tillbaka ett slag. På så sätt gör den ett intervall, och står liksom där vid sidan av och mäter de övriga verken, pedantiskt och kanske meningslöst. Klonk…klonk. Mer än att mäta de övriga uppfodrar ”Leoparden” till att ta efter dess exempel. Den avger en ton, eller åtminstone ett ljud, som sedan fortplantar sig i en rörelse som avgränsar en tystnad: en handling, och dess varaktighet i tiden, en klang och dess efterverkningar. Mer än rytm är det anslaget i verken man ska uppfatta, deras egna klonkanden och efterdyningar. De tre dubbletterna med kraftiga ramar och glas knackar alla liksom i glasen, slår an en ton i betraktaren, och ger tänkandet och tiden en riktning. Och visst: i kapseln slår den packade tiden våldsamt igenom glaset, den uppdämda tiden strömmar mot en på samma sätt som framtiden gör för en ung människa. Det uppdämda nuet därinne protenderar våldsamt som för att bryta med det förflutna och skapa sig ett friare rum därute.
Nu först ser jag att akvarellfärgerna som använts är, kan man säga ”kroppsnära”, som tagna från anatomikartor eller nåt. Det är en kroppens tid, dess reaktionstid eller snarare explosionstid, som mentalt klingar där. Om det är ungdom i det verket är det mer av hem i rismålningarna, som faktiskt påminner om dörrmattor. Den suger åt sig tiden som liksom omedelbart försvinner i den såsom förfluten. I bägge fallen fungerar glasen nästan som trösklar, som ett ställe där tiden bryts så att det föregående liksom inte har med det efterföljande att göra, mer än en liten, liten stund (den tid man är kvar framför verket, alternativ börjar om med betraktandet): pendelns rörelse. Om de två verken fungerar som ögonblickets två gränser, framåt och bakåt i tiden, är nuet i detta nu (det som så att säga är det drivande eller kanske passivt kvarblivande i rörelsen framåt och bakåt) påtagligt i ”Time Flies”. Därbakom rutan försvinner den brinnande rörelsen rakt nedåt, och det förbrända stiger uppåt och svärtar väggarna: verket insisterar liksom på ett ”här” som utgör en plats i tiden, här nu, och själva nuets förbränning i sig själv: det som varken blir förflutet eller framtid men lika fullt försvinner ur nuet, just detta nu här. De två kvadratiska verken sitter som två döende getögon där på väggen. Tidens demon. Den klonkar inte. Den svischar ohörbart på djupet, så oändligt snabb att den nästan är orörlig.
Plötsligt löser sig utställningen. Det inre rummet ter sig som ett enda slag med pendeln, ett sammansatt ljud; och den hängning som från början kändes så stötig och ryckig i den långa korridoren förefaller nu vara pendelns tysta nickande: nu, nu, nu. Det är nog lite stressande – man känner sig ju själv som utställningens inre princip, dess tid. Men: den går att upprepa.
Adress: Adelgatan 5
2009-03-11 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Galleri Thomas Wallner (foto)
