
Konsthantverkets ställning under högmodernismen var inte något att hurra över. Visserligen hade 70-talet sett viktiga vägvinningar göras framför allt av textilkonsten, som lyckats etablera de textila uttrycken som konst i paritet med vad som ställdes ut på gallerier, konsthallar och museer. Paradoxalt nog fick denna utveckling ett bakslag under 80-talet, när såväl det nyexpressionistiska måleriet och den postmoderna, teoritunga estetiken tvingade konsthantverket tillbaka på defensiven. Men det var en tillfällig uppdämning av en utveckling som inte gick att hejda, och genom hela 90-talet har konsthantverket – eller formhantverket, för att låna en term av Pävi Ernkvist och Zandra Ahl – både ömsat skinn och tagit sig igenom en kreativ identitetskris med gott resultat.

Klokt nog har curator Pia Kristoffersson valt att inte försöka presentera den slutgiltiga sanningen om dagens konsthantverk i form av en enda, sammanfattande utställning. ”Sakernas tillstånd” har därför försetts med två betydelsefulla satelliter, ”Säg inget, jag tror jag förstår” (med Love Jönsson som curator) och ”Bilden av ett hem” (curerad av Kristoffersson själv). Det gör att man – trots pedagogiskt upplagda informationsskyltar och en lättläst katalog – intagit ett ganska avspänt förhållande till ämnet. Det är inga dogmer som ska drivas hem, inget som skall brännmärkas och inget som skall krönas till norm. Om urvalet av konstnärer kan man givetvis ha sina åsikter, fattas bara annat. För egen del saknar jag exempelvis Mårten Medbo, Kajsa Jagare, Åsa Skogberg eller Andreas Nobel. Och jag hade klarat mig utmärkt väl utan Ulrica Hydman-Vallien, som jag tycker representerar något helt annat flertalet av de övriga deltagande konstnärerna.

I utställningen ”Säg inget, jag tror jag förstår” är det berättande momentet starkare än i ”Sakernas tillstånd”. De utställda verken kräver därför lite mer tid än de många skulpturala oneliners som ”Sakernas tillstånd” levererar. Jennifer Forsbergs stengodslampor med deras närhet till både mat och fekalier samspelar med Julia Kristevas teori om det abjektala, de aspekter av existensen som förbisetts eller uteslutits. Något likartat gäller Jimmy Stambrandts keramik, som förenar det oförenliga i och med att traditionell funktionsorienterad design bokstavligt talat smälts samman med figurer och situationer ur en sällsam sagovärld.

Ett utställningsprojekt av det slag som Kulturhuset givit sig på kräver tid av publiken. Lyckligtvis finns alla tre utställningarna kvar en bra bit in på hösten. När jag ändå är i färd med att utdela plustecken bör ett speciellt sådant reserveras för utställningsscenografin, som genomgående håller mycket hög klass. Vad som lätt hade kunnat bli en objektens katalogaria har förvandlats till ett äventyr i miniatyr, där presentationen lyhört samverkar med de utställda verken. Enda plumpen i protokollet är missen att inte förse monitorerna i ”Sakernas tillstånd” med hörlurar. Som nu är fallet hamnar man alltför ofta i en kakafoni av ljud när videosamtalen med de deltagande konstnärerna söker överrösta varandra.
Bilder (uppifrån och ned): Helene Hortlund, Eva Mozard, Anna Sjons Nilsson, Jimmy Stambrandt
Adress: Sergels torg
2009-06-09 Anders Olofsson (text), Kulturhuset (foto)



















