Om de beslag, anordningar och fästen som sitter på Christian-Pontus Anderssons verk inte skulle vara läderremmar, stålbeslag och objekt som påminner om tortyrredskap, skulle utställningen då synas mindre kinky och mer försonande? Och hur skulle han då gå tillväga? Sidenband? Nej, det skulle bli för romantiskt. Kanske ett mer anspråkslöst material som bomullssnören? Men håller de? Och kanske kepsar i stället för läderbandshuvor? Så går mina tankar när jag lämnar Anderssons utställning på Christian Larsen.
Anderssons utställning ”Farewell Eden” gestaltar utan naivitet en drömmarnas eller sagornas värld. Han är väl medveten om var gränserna går och lyckas kanske framför allt med de kalla och hårda metallbeslagen sätta stopp för andra spekulationer. Å andra sidan är utställningen ett perfekt alibi för att under konstens täckmantel förlora sig en stund i en ”verklig” sagovärld fylld av de märkligaste små varelser med igenkänningsfaktor och déjà vu-upplevelse. De påminner med både behag och obehag om något och någon, människor och hud som varit nära, situationer, tillfällen och skeenden som alldeles säkert passerat men kanske inte i vaket tillstånd, åtminstone inte i medvetet.
Sagans mest arketypiska attribut finns med. De vita fåglarna spelar roller av aktiva räddare, oskulder, bärare av dolda sanningar, både i vaket tillstånd och i dvala eller kanske döda. Kanske till och med självdöda av brist på näring eller hopp. Selarna med sina fästen och spannen av svarta korpar förmedlar något om en svårare och mörkare värld. Något inte så rosenrött som alla förr eller senare måste bemästra, beröra eller beröras av, tar sig in. Som det brukar göra i sagornas värld. Den grå fattigmansåsnan från sagorna har ersatts av det vita lammet. De halvsovande manliga gestalter som sitter på dem kan mycket väl jämföras med de lite jönsiga figurer från sagorna som brukar rida på åsnan, speciellt då de liksom flyter fram ett par decimeter ovanför marken. ”Coming soon” heter verket och ger en känsla av närvaro genom frånvaro eller resande utan (eller åtminstone väldigt försenad) ankomst.
Mor och far avvaktar i upphöjt läge i ”Mother and father (we are waiting till it has passed)” men ter sig som fångar i rollen av degenererat kungapar eller excentriska mentalpatienter. Och i ”Mother and son – Farewell Eden” (eftersom konstnären lagt till ” – Farewell Eden” i titeln får man utgå ifrån att det är en separation från varandra och/eller ett paradis som vi bevittnar) verkar det osäkert om gestalterna ser möjligheten att lämna situationen eller om de hellre vill stanna i den position de är så upptagna av. Skulpturerna är perfekt utförda, varje hudton, rodnad, hudveck, hårstrå, fjäder, beslag, material och scenografisk detalj sitter som ett smäck och vässar ambivalensen, nyfikenheten, berättelsen och övertygelsen.
Att verken både retar och lockar är relevant. Hur gärna vi än vill realisera och befästa våra drömvärldar där vi förutsättningslöst blir älskade och har kontroll fungerar livet inte så. Kanske behöver den egna värld vi så gärna värnar om inte ens vara det mest ultimata utan bara ”vår” och bara detta enkla faktum gör den värdefull. Hellre behålla det man uppnått än utsätta sig för det värsta av allt, att något annat helt enkelt inte existerar. Och om det är försoning vi behöver kan slutsatsen kanske bli att det är möjligt att hitta ett sätt att balansera dröm med verklighet så länge var sak hålls på sin plats (om det så krävs bultar och skruvar eller band av siden) och vi är medvetna om båda sidors betydelse och nödvändighet? Ömt och hänsynslöst är Christian-Pontus Anderssons Eden. Och lite kinky.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25/8 – 2/10
Maria Johansson (text), Christian Larsen (foto)
