Med en bakgrund som bland annat lärare, rektor, kritiker, essäist och utställningsproducent tillträdde Daniel Birnbaum den 1:a november en helt annan roll, den som chef för Moderna Museet i Stockholm. ”Jag har inte i samlandets och historikens utgångspunkt, men jag är inte rädd för museum, jag har bara aldrig varit anställd på ett”, skämtar den nye chefen. Konsten har träffat en engagerad, nyfiken och nästan barnsligt sprallig Birnbaum för en pratstund.
Första veckan på jobbet, hur ser du på ditt nya arbete?
Jag vill forma institutionen, inte låta institutionen forma mig. Den främsta makten, är den att ha makten över sig själv, att äga en frihet. Moderna Museet är en helt ny arbetsmiljö för mig, jag får ansvar för 140 personer och det kan kännas betungande. Samtidigt som det är radikalt annorlunda från Konsthögskolan i Frankfurt – Moderna Museet har en helt annan status och plats på kartan – så tänker jag mig att det ligger nära i arbetssätt. Det som har utmärkt Moderna historiskt är närheten till konstnärerna. Rauschenberg har ritat vår logga, vi var först med att ha en separat utställning med Warhol. Men Moderna Museet är inte bara utställningar, utan en arena av ett annat slag; en mötesplats för generationer, en plats för diskussioner mellan lärare, skribenter, kritiker med olika bakgrund. Vi ska finnas för fler än en liten konstklick, ha en lekfull attityd karaktäriserad av olika former för konstnärligt och intellektuellt utbyte.
Och hur ser du på din roll?
Institutioner kan ledas på olika sätt; dialogiskt, av en stark person eller ledare, med ett delat ledarskap. Jag vill fortsätta bygga på en dialogisk ledning. Jag tänker mig att jag inte ska uppfinna Moderna på nytt, utan skapa accenter. Samtidigt ska vi sträva efter att uppfinna oss själva på nytt, i mindre format. Små, oväntade, nya inslag i motsats till det klassiska museet. Det kan även vara presentationer och projekt, som till exempel Visningsmagasinet, utställningar som inte är fullständiga men vilket intressant ur en annan synvinkel. Det kan även vara att skjuta in saker bland samlingen. Jag vill lyssna, förstå, tänka, lägga till.
Vad tänker du om samlingarna, utvecklingen av dem?
Jag tror inte att det är någon nyhet att vi inte har budgeten för att göra större inköp. Jag kan säga som så att konst som redan är etablerad har vi inte råd att köpa. En del av mitt arbete blir att fortsätta entusiasmera givmildhet – vi har historiskt sett fått fantastiska gåvor – och att sprida en förståelse för att vissa verk är av allmänt intresse. Moderna Museet är en samlande institution, samlingen är inte bara de fysiska verken utan även anekdoterna kring dem, men det ska också vara ett rörligt museum. Visst finns det idéer kring hur man kan utveckla samlingen, och tankar om brister i den. Sen kan man också vara tidigt ute, den delen har jag erfarenhet av. Det är viktigt med en grundläggande resurs och att driva samlandet med en viss intellektuell kraft. Det gäller att vara uppfinningsrik, att göra utställningar och skapa en närhet till konstnärerna. Förutom ett levande museum, så ger det förhoppningsvis tillbaka till museet på sikt.
Som nationell institution har vi som strävan att skriva nationell kulturhistoria. En växelverkan mellan den nya samtiden och historien, samlingen; att jobba systematiskt och spännande. Moderna Museet är ett fantastiskt museum; med en samling i världsklass och samtidigt levande och dynamisk. Det är omtyckt, relevant, jag vågar till och med säga älskat, samtidigt som det har en plats på den internationella samtidskonstscenen. Det gäller att ha nya idéer, att inte bara bli nostalgisk. Då tänker jag främst på 60-talet. Eller som Richard Armstrong, chef för Guggenheim museet i New York, sa till mig: ”Moderna has great genetics”.
Du har sagt att konst inte bara handlar om att njuta, vad handlar konst om för dig?
Konst kan vara visuellt välbehag, men idag rymmer den så mycket mer. Det finns intellektuella, politiska, filosofiska, introspektiva frågeställningar och konst är oftast inte längre visuellt för det visuellas egen skull. Samtidigt kan det vara tröttsamt med för mycket navelskåderi. Men jag tror på att konsten kan visualisera och ge teoretiska frågor en större komplexitet.
Nu har inte du varit med i arbetet med Moderna utställningen, men en fråga som den väcker är vilka krav ett museum, en utställning, en konstnär, kan ställa på sin publik?
Det var en intressant fråga. Jag upplever att det kan vara irriterande med beskäftig museipedagogik, att man söker förklara alla verk, det blir en slags undanflykt. Verket ska kunna bära sitt budskap på ett självständigt sätt. Jag tror inte heller på att undervärdera all publik. Samtidigt finns det dem som inte är ett dugg intresserade av konst, på samma sätt som det finns dem som inte gillar teater eller musik, och jag ser det som att det inte är någon idé att ändra på det. Jag tror att det finns en tondövhet mot bildkonsten också, och att det är okej. Jag ser det som att det handlar om att bygga upp grundläggande intresse och förtroende hos publiken, att lita på att den finner sin egen väg. Nu menar jag inte att ogiltig förklara museipedagogik.
Du har en kunskapsbakgrund inom såväl filosofin som litteraturvetenskapen, kommer det att påverka dig och synas i ditt arbete med Moderna?
Jag hoppas det. Jag hoppas att jag kan hitta filosofiska aspekter, hitta rörliga zoner inne i museikroppen. Det finns en massa rutiner som gör arbetet och livet möjligt, men tillslut kan de upplevas som begränsande. Jag vill inte ifrågasätta vardagslivet, det skulle inte vara önskvärt. Istället hitta det överraskande, skapa en experimentvilja och ifrågasätta föreställningar. Samtidigt är det inte 1968, det är en annan tid med andra möjligheter. Visst kan det någon gång finnas ett behov av att skapa ett ”tabula rasa”, att ifrågasätta allt. Men det är inget självändamål.
Om Olle Granath var banbrytande och Lars Nittve förvaltande, hur vill du att Daniel Birnbaums tid som Moderna chef sammanfattas?
Mitt mål är att det ska finnas en lekfullhet, till viss del en experimentalism. Att Moderna ska vara en relevant plats. För mig består konstlivet av en massa delar; av skribenter, samlare, kuratorer, intendenter, men i sista hand handlar det om konstnärer. Det är en grundläggande värdering för mig, att vara konstnärs centrerat. Det är den främsta anledningen till att jag är kvar i konstvärlden, att jag inte gått över till ett akademiskt liv. Jag ser det som ett uppdrag att hjälpa konstnärer att bli synliga, att intressant konst ska synas och få publik. Själva institutionen ska finnas mittemellan, i sista hand upplevas som osynligt. Det är det det handlar om, trollkonsten att göra sig osynlig.
Och om jag får avsluta med en personlig fråga, hur vill Daniel 85 år sammanfatta sitt liv?
Oj, det kanske är naivt men jag tänker hellre på födelseattest än gravsten. Jag är ingen profet, och tänker inte retrospektivt utan tittar fortfarande framåt.
Sara Skoglund (text), Moderna Museet och Åsa Lundén (foto)
