För några veckor sedan besökte jag ”De besegrade: Motståndets estetik 2026” på Bonniers konsthall, en grupputställning som tar utgångspunkt i Peter Weiss verksamhet som konstnär, författare och dramatiker, och hans mångåriga samarbeten med konstnären, scenografen och hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss.
Peter Weiss föddes i Tyskland. Hans far var av ungersk-tjeckoslovakisk judisk härkomst. Han hade, oklart när, konverterat till kristendomen, förmodligen av assimileringsskäl. Hans mor var tysk-schweizisk. Under 1930-talet emigrerar familjen till England, via Tjeckoslovakien, och slutligen till Sverige 1938. Peter Weiss ansluter sig året därpå.
Peter Weiss var socialist och marxist – skeptisk till nationalism, samtidigt som hans marxistiska hållning gjorde honom kritisk till kapitalismen. Han verkar dock aldrig helt ha underordnat sig någon dogm i sina konstnärliga undersökningar och politiska visioner.
Gunilla Palmstierna-Weiss föddes i Schweiz, fadern var svensk, modern kom från en judisk tysk-svensk släkt. Under andra världskriget levde familjen med mamman, först i Österrike, sedan i det ockuperade Holland. I krigets slutskede lyckades familjen ta sig till pappan i Sverige.
Mycket av det som ingår i utställningen av Peter Weiss och Gunilla Palmstierna-Weiss är arkivmaterial: böcker, textutdrag och dokumentation av olika slag, men också konstverk. Utrymme ges också åt generationskamrater som Jean-Luc Godard, Öyvind Fahlström och Lenke Rothman. Peter Weiss och Lenke Rothmans konstverk bär tydliga spår av exil, krigets förödelse och Förintelsen.
Utställningen belyser även paret Palmstierna-Weiss senare engagemang i solidaritetsrörelser kopplade till bland annat Vietnam, Angola och Kuba. Därutöver medverkar ett antal samtida konstnärer med nyproducerade verk där många valt att förhålla sig till Peter Weiss på olika vis. Ambitionen är att skapa en bro mellan historien och vår egen tid.
En av utställningens centrala frågor är vad en motståndets estetik kan vara i dag?
Fascism är ett centralt begrepp i utställningen. Ändå saknar jag en reflektion kring hur begreppets innebörd har förändrats över tid. Från Italiens diktatur och Tysklands totalitära nazism, till efterkrigstidens definition av begreppet som den yttersta politiska ondskan. Från kalla krigets Sovjetiska totalitära regim, där fascism användes för att beskriva kapitalistiska och antikommunistiska stater. Till i dag, då såväl högerpopulistiska som vänsterradikala grupper och extremistmiljöer kan beskrivas som fascistiska.
Ett annat centralt begrepp är motstånd. Peter Weiss komplicerade relation till det efter andra världskriget delade Europa lyser dock, vad jag kan se, med sin frånvaro. Likaså uttryck för det östeuropeiska motståndet mot kommunismen. Urvalet som ges plats när fascismens arv och motståndets historia ska förstås i vår egen tid framstår därmed ideologiskt driven. När jag lämnar utställningen dröjer en skavande känsla sig kvar.
Några dagar efter besöket deltar jag i lanseringen av religionshistorikern Torkel Brekkes bok Flodbølgen 7. oktober-massakeren og jødene i Norge (Cappelen Damm, 2026). I boken visar Brekke hur den norska politiska kulturen har förändrats sedan 2023. Han menar att judar i dagens Norge i allt mindre utsträckning erkänns som politiska individer av majoritetssamhället. Norska palestinier däremot uppfattas primärt som politiska individer. Skillnaden har blivit allt tydligare, och Brekke beskriver detta som en osynlig samhällskris.
Det är först genom Brekkes analys som jag börjar förstå vad som skaver i utställningen.
Flera verk skildrar Gazas förödelse. Problemet är inte att dessa verk visas, tvärtom, det är helt rimligt. Men samtidigt saknar jag verk av konstnärer som belyser de förändringar som judiskt liv i Europa och västvärlden har genomgått efter massakern i Israel och det efterföljande kriget i Gaza. Här uppstår en klyfta inte minst i relation till Peter Weiss och Gunilla Palmstierna-Weiss egna erfarenheter som centraleuropeiska konstnärer med judisk bakgrund. Det är just här som utställningen inte fullt ut klarar att förena sin historiska utgångspunkt med sitt samtida perspektiv.
En av vår tids stora utmaningar är att vi inte längre verkar kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är just här konsten verkligen kan göra skillnad: genom att förena det som annars hålls isär, våga gå bortom det förutfattade och se möjligheter i det som verkar omöjligt. Var det inte precis detta Peter Weiss sökte i sin vision om Theatrum Mundi, en världsteater, där alla hans dramer och all världens frihetsrörelser skulle samlas i ett slags totalkonstverk?
I Umberto Ecos essä ”Ur-fascism” (The New York Review of Books, 1995) urskiljs fjorton utmärkande drag för det han kallar urfascism. Dessa kännetecken spretar och låter sig inte underordnas något system. Urfascismen kan återuppstå under de mest oskyldiga förtecken, skriver han. Det räcker, fortsätter Eco, att ett enda av dessa kännetecken är närvarande för att fascismen ska kunna kristallisera sig kring det. Vår uppgift är, avslutar Umberto Eco, att avslöja och peka på varje ny yttring av fascismen – varje dag, överallt i världen.
Trots att Peter Weiss emellanåt kunde ge uttryck för romantiserade föreställningar om revolutionen i sin strävan efter en universell humanism väjde han inte för de svåra samtalen. Det borde inte heller en utställning skapad i hans anda göra. Förenklingar av det slaget håller helt enkelt inte.
Marianne Hultman
Curator och konsthistoriker
