Det tar tid för ögonen att vänja sig vid mörkret i det helt nedsläckta rummet. Enbart visan som sjungs och kommer ur högtalarna i vemodigt blåaktiga toner låter mig förstå att installationen är igång. Jag trevar mig försiktigt in till installationens mitt där två bänkar står uppställda. När ögonen har vant sig vid mörkret slås plötsligt 15 projektorer på och effekten är stark – det är som att plötsligt hamna i ett drömtillstånd.
Ljuset studsar från väggarna, flyter ut i rummet och runt omkring mig spelas olika filmer upp. Det samlade ljudet från projektorerna är behagligt och förstärker upplevelsen av rörelse i rummet. För allt härinne flödar och strömmar, ingenting är helt stilla, ett blåsinstrument lägger sig i ljudbilden och överallt rullar bilder fram.
Det sägs att drömmar inte följer linjära narrativ utan att drömfragmenten får sin sammanhållna form i vaket tillstånd. Installationen får mig att tänka på översättningsarbetet i återberättandet. Rök sugs tillbaka in i den skymda eld som är dess upphov. Jag ser någons hem, någons gata och en trädkrona som bildar mönster ihop med himlen.
Ur högtalarna dränks sången av ljud från en man som upprepar Oh my god över något som händer, hans rop tystnar till slut. Jag översköljs av analog film som har ett bekant och grovkornigt, lätt nostalgiskt uttryck. Någons barn, någons ungdom och familj. Hundar, flygfän, vattenytor, berg, textcitat och vidder.
Filmerna skiljer sig förvisso åt men bildar uppslag till en mer sammanhållen berättelse sinsemellan. Filmfragmenten kommer från olika håll, bokstavligen och bildligt – från konstnärens och andras liv – projicerade på betraktaren via väggarna. När allt sedan slocknar upphör inte flödet inuti mig.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 22 augusti – 3 oktober 2026
