Liv och död. Kärlek och hat. Elisabeth Ohlsons (1961-2024) kamera har alltid rört sig mellan ytterligheter. Som omstridd fotograf med en konstnärlig integritet blev hon känd för att utmana och provocera. Det hon egentligen gjorde var att registrera och tolka den queera erfarenheten. Först och främst synliggjorde hon människor som behövde bemötas som människor, inte som ”de andra”.
Retrospektiven på Kulturhuset är emotionellt omvälvande. Oftast räcker det med en av Ohlsons fotosviter för att skaka om betraktaren. Tänk: Ecce Homo. In Hate We Trust. Jerusalem … Den här gången konfronteras vi med drygt 230 fotoverk– var och en med en förborgad berättelse.
Just mängden är utställningens svaghet och styrka. I retrospektivens definition ingår ju att man helst visar ”allt” eller åtminstone så mycket som möjligt. Vi följer också Ohlsons skapande från 1990-talet bokstavligen fram till hennes sista andetag. På den punkten finns därmed ingenting att ifrågasätta. Samtidigt är Ohlsons bildspråk oftast så intensivt att blicken får stålsätta sig för att ta in allting på en gång.
Elisabeth Ohlson började som fotograf vid Skaraborgs Läns Tidning. 1988 flyttade hon till Stockholm och etablerade sig som press- och porträttfotograf. Men det var de egna konstnärliga projekten som skrev henne in i fotohistorien. Genombrottet med Ecce Homo (1998) – tablåer med evangelieberättelser iscensatta i HBTQI-miljöer – gjorde henne världskänd.
Idag, inför hela sviten, behöver man nästan påminna sig om hur revolutionerande den var för sin tid och vilken enorm betydelse den hade för opinionen kring tro, identitet och människovärde.
Den religiösa ikonografin återkommer ofta i Ohlsons verk. I bild efter bild, med få undantag, är hennes karaktäristiska bildspråk svulstigt, avsiktligt teatraliskt. Igenkännbara symboler avlöser varandra. Uttryckssättet är vågat och utmanande, som hos Andres Serrano eller Diane Arbus.
Ändå arbetar Ohlson på ett alldeles eget sätt. Stilen är som fotografisk manierism på steroider. Men överdrifterna har en inneboende logik här. Syftet i det till synes gränslösa är ju att lyfta fram dem som osynliggjorts eller förpassats till ett avskilt rum i samhället.
Ohlson dokumenterar sällan utan iscensätter det som vanligtvis inte visas. Vänner och bekanta från hennes queera gemenskap ställer upp som statister och modeller. Konsten är en visuell manifestation som bygger på en innerlig övertygelse. Den är en del i kampen för HBTQI-rättigheter.
Att Elisabeth Ohlson ibland anklagas för att exotisera är en baksida av hennes kompromisslösa skapande. Men förebilderna finns också i renässansen och den färgstarka barockkonsten med dynamiska kompositioner, intensiva känslor och djupa färger. Henns mest uppskruvade fotoverk fylls av kontraster, detaljrikedom och intensitet. Hon omtolkar Skapelsen av Michelangelo till en transsexuell akt. I Nattvarden omges Jesus i högklackat av dragqueens som sina lärjungar. Hon parafraserar Caravaggios Den tvivlande Tomas till en nyfiken undersökning av ett ärr efter ett bortopererat bröst.
Fotoserierna Könskrigare och Läderbögar står ut med sin svartvita estetik. Här är allting mer allvarligt, mer poetiskt sakligt och mindre desperat. Det är innerligt fint.
Döden som livets följeslagare finns nästan överallt i Ohlsons verk. Den fanns där när hon bevittnade AIDS-epidemins fruktansvärda skördar, och som ett inneboende hot för alla som av religiösa eller politiska skäl inte får visa vem de älskar. I samband med cancerbeskedet blev den också hennes sista motiv. Med självporträtten från dödsbädden bemästrade hon även själva döden.
Elisabeth Ohlsons största talang var att konfrontera oss med obekväma sanningar. Hennes foton kommer fortsätta göra samma jobb. Toleransen i vår bedrövligt trångsynta värld krymper som russinet i högsommarvärmen. Homofobins tid är inte förbi. Den bara klär sig i nya dräkter.
Joanna Persman
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, Stockholm. Pågår 25 juni – 8 november 2026
