Det är en mörk vinterkväll i Stockholm när Anna Odell med våldsam kraft slungar sig in i den svenska konsthistorien. Förbipasserande har observerat hur hon oroligt rör sig längs räcket på Liljeholmsbron. Ska hon hoppa? När polisen kommer gör hon häftigt motstånd och förs till en psykiatrisk akutmottagning. Idag är historien om hennes fejkade psykos välkänd.
Med sitt examensprojekt ”Okänd kvinna 2009-349701” vid Konstfack 2009 vill hon granska den psykiatriska tvångsvården, som hon själv tidigare upplevt under en verklig psykos. Få konstnärer har provocerat det svenska samhället så starkt som Odell. Förutom en perfekt storm av moraliska ramaskrin och hätsk kritik i den offentliga debatten döms Odell till dagsböter i domstol.
Sedan dess har Anna Odell fortsatt skapa rubriker när hon tagit sig an obekväma och smärtsamma ämnen – däribland den egna skoltidens mobbning i hyllade spelfilmen ”Återträffen”. Jag får lust att säga äntligen när pigga konsthallen Rikstolvan i österlenska Järrestad nu tar ett helhetsgrepp om hennes konstnärskap. Detta är också första gången som Odell ställer ut i södra Sverige. Det sydligaste hon visats innan har varit i Kalmar, 2009 och 2025. Vid en hastig blick ser den retrospektiva utställningen inte så omfattande ut. Men de video- och fotoverk, installationer och skulpturer som visas i korsvirkesgårdens olika byggnader och rum tar timmar i anspråk.
Redan vid examensprojektet har hon mig i ett fast grepp. I den enkla biosalongens mörker känner jag vanmakten och våndan växa i kroppen. Odell är en sådan på en gång effektiv och komplex berättare. Det är naket, påträngande och skoningslöst – inte minst mot henne själv. Det är också ett projekt som stått sig över tid.
Jag blir även sittande länge vid det tvåkanaliga filmverket ”Rekonstruktion” från 2024. Genom intervjuer med vårdpersonal och rekonstruerade scener återvänder Odell till sin egen erfarenhet av tvångsvård, då hon inledde en relation med en vårdpersonal och blev gravid med sitt första barn. Periodvis blir verket (67 minuter långt) alltför utdraget, men stundtals bränner det till ordentligt i diskussionen om makt, utsatthet och etiskt ansvar.
Till Odells styrka hör att hon inte duckar för de skeptiska röster som ifrågasätter hennes metoder och agerande såsom manipulativt, iscensatt och spekulativt. Istället ger hon plats åt deras kritiska argument. Ur det perspektivet blir även den tvådelade videoinstallation som inleds med ”Väntrummet” (2020) intressant. Här har hon enskilda samtal med en lång rad av landets tyngsta manliga profiler, alla med någon form av maktposition inom sitt fält. Här finns en tidigare polischef, näringslivstoppar men också skjutjärnsjournalisten Jan Guillou, ishockeyns Börje Salming, konsthallschefen Mårten Castenfors, programledaren Mark Levengood och många fler.
Odell utmanar dem att göra vad merparten av alla kvinnor måste utsätta sig för: lägga sig avklädd i gynstolen för undersökning av en gynekolog. I det andra videoverket ”Undersökningen” – som visas bakom ett förhänge där betraktaren själv får kliva upp i gynstolen – är det upp till bevis. Som några av männen påpekar känns upplägget övertydligt och sensationslystet även om inga intima kroppsdelar syns på bild. Fast snart sugs jag in i samtalens laddade dynamik som kretsar kring tillit, kontroll, integritet och sårbarhet. Återigen briljerar Odell när hon tränger in i det mest privata. Vad avslöjar männen om sig själva när de antar eller avböjer utmaningen?
Det råder ingen tvekan om att utforskandet av makt och maktlöshet utgör kärnan i Anna Odells arbete. Lika central är frågan vad man får lov att göra i konstens namn. Samtidigt är hennes verk ofta allmängiltiga på ett djupt mänskligt och uppfordrande vis. Det handlar om vad som formar våra relationer, de roller vi ikläder oss, vad som driver oss att handla på olika sätt – och vilka gränser vi överträder.
Allt detta ställs på sin spets i hennes senaste verk ”Makten och barnet” (2025). Först tänker jag att det är alltför tillrättalagt och gulligt. Här möter vi Anna Odell som både konstnär och mamma och hennes helt unge son. De två har kommit överens om att tillsammans genomföra detta konstprojekt som utforskar förälderns ansvar och makt över sitt barn. I ett hörn av utställningsrummets dunkel sitter två kusligt mänskliga dockor i naturlig skala av mor och son.
Det är dessa som de båda kramar, släpar och brottas med i videoverk och fotografier. Allt medan stämningen skiftar från ömhet och lek till frustration. För vad händer när barnet tröttnar och tålamodet tar slut? På ett starkt sätt bygger Odell en helhet genom att låta berättelsen växa ut i rummet genom skulpturer och fotoverk. Det här är en utställning som visar tyngden och skärpan i hennes konstnärskap.
Carolina Söderholm
Rikstolvan, Rikstolvan 34, Järrestad. Pågår 27 juni – 8 augusti 2026
