Ett lågt vibrerande ljud genomtränger Malmö konsthall. Det ändrar inte ton, frekvens eller tar paus. CC Hennix lyssnade på det varje dag. Som pionjär inom elektronisk drone-musik hade hon komponerat denna ljudbild som oavbrutet pågick i hemmet och ateljén. Nu följer ljudet besökarna från hennes diagram till ljusprojektioner, stålskulpturer och måleri. Det gör mig omväxlande alert, irriterad och försatt i något som liknar trans. Till slut hör jag det knappt längre, för att plötsligt spetsa öronen som inför en ny klang.
Vad Hennix ville skapa var en allomslutande miljö. Den upplevelse hon sökte var dock motsatsen till ett fysiskt maxat allkonstverk. Istället arbetade hon med det entoniga, avskalade och exakta för att öppna sinnet mot en oändlig, immateriell dimension.
Låter det flummigt? Det intressanta med CC Hennix är att hon använder matematikens, logikens och elektronikens precision för att skapa en absolut frihet, konstnärligt och existentiellt. Det är en frihet som har potential att genomsyra hela rummet och kroppen om man tar sig tid. Men vid en hastig blick förefaller många av hennes verk snarare ytterst strikta och slutna. Vissa bilder består enbart av formler med tecken, siffror och bokstäver.
Det är med andra ord ingen lätt uppgift Malmö konsthall tagit på sig när de nu visar den sannolikt största presentationen någonsin av hennes relativt okända konstnärskap. Inom den elektroniska musikscenen har Hennix sedan länge haft en självklarare position. Men varför inte ge publiken fler ingångar till hennes komplexa verk? Att det förutom introduktionen inte finns en enda väggtext är en av utställningens brister – liksom den alltför sparsmakade hängningen.
Vem var då CC Hennix? Catherine Christer Hennix (1948–2023) var konstnär, kompositör, matematiker, jazztrummis och poet bland mycket annat. Hon växte upp i Stockholm i en miljö präglad av jazz- och elektronmusik, studerade biokemi, lingvistik och matematisk logik. Tidigt började hon skapa musik för de första datorerna, och lärde känna poeten och konstnären Åke Hodell. Som tjugoåring reste hon till New York, drogs in i Fluxusrörelsens kretsar och träffade tidens avantgarde som Walter de Maria, John Cage och La Monte Young.
Lika viktigt var mötet med Pandit Pran Nath. Han introducerade den klassiska hindustanska musiken i USA och blev på 1960- och 70-talen en guru för landets undergroundscen. För Hennix, som gick i lära hos Pran Nath, blev denna musik med ihållande toner som sträcktes ut i tid avgörande för hennes arbete. Genom livet rörde hon sig mellan Stockholm och New York, Amsterdam och Istanbul. Parallellt undervisade hon i avancerad matematik vid olika universitet.
Med Hennix tar Malmö konsthall upp tråden från sommarens glimrande satsning på Lars Fredrikson, även han en banbrytare som till stor del gick under det svenska konstlivets radar. Liksom Hennix kombinerade han experimentell poesi, elektronik och ljudverk med högteknologi, fast på sitt eget vis. Det är ett alternativt spår inom det senaste halvseklets konsthistoria, som visat sig mycket spännande att belysa.
Ett av huvudnumren är återskapandet av Hennix debut på Moderna museet i Stockholm 1976, allt samlat i ett förtätat rum. Femtio år senare framstår väggen med elektroniska grafer, mjukt lysande i varmt glödande toner, fortfarande fängslande. Fast utställningen verkliga höjdpunkt ryms i dess andra svarta kammare, med mjuka sittpuffar och orientaliska mattor. Omsluten av Hennix monotona ljudlandskap och optiskt förvillande ljusprojektion är det lätt att sjunka in i ett närmast hypnotiskt tillstånd. Installationen, som även visades på Mint i Stockholm i fjol, ger en stark upplevelse av vad hon kunde åstadkomma.
Sällan har Malmö konsthall framstått så luftig. Och sällan har de verk som visats känts så kryptiska som dessa tecken, grafer och ekvationer för färgens algebra. Men det finns också kropp och bultande lust i hennes konst. Konsekvent använder hon färgerna rött och blått, däribland i de vackra och böljande pappersskulpturer som utgör ett slags ”knutverk”. Men också i de färgfältsbilder som fått namnet ”homotopier”, liksom knutverken kopplade till den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier kring subjektet, begär, språk, relationer och symbolisk ordning. Bakom ett hörn i konsthallen hänger ett par av hennes collage med närgången trans- och queerpornografi. Själv valde hon att gå från en manlig till kvinnlig identitet. I hennes arbete pågår en ständig rörelse mellan ordning och upplösning.
Kanske spelar det heller ingen roll att många av de formler och filosofiska teorier hon arbetar med förblir obegripliga. Själv var CC Hennix intresserad av hur ett språk från en utomjordisk civilisation skulle se ut. Hur skulle det vara möjligt att kommunicera med varelser vars språksystem är okänt för allt som människan konstruerat? Så tänker jag på vissa av CC Hennix verk. Bland mina favoriter finns väggskriften ”Fragments from a writing of the unconscious”. Det är ett budskap från det omedvetna formulerat i tecken som liknar silhuetterna av en utopisk arkitektur. Naturligtvis går det inte att tyda, och ändå säger det mig något väsentligt. Det här är en lika skarp som svår utställning, och jag går därifrån nyfiken, frustrerad, och intellektuellt upplivad.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Pågår 7 februari – 17 maj 2026
