Do androids dream of electric sheep? Det är förstås den givna urfrågan i alla sammanhang av utforskande robotik. Kanske i synnerhet om kontexten råkar vara konst.
Och svaret? Tja, efter att ha tillbringat en stund med Tobias Bradfords lite opersonligt döpta ”Imposter machine (Drawing as your only way to communicate)” skulle jag vara benägen att svara nej, med vissa förbehåll. Bradfords tecknande robot på Uppsala konstmuseum, är visserligen ingen renodlad android, men den har i varje fall, liksom många av konstnärens mekaniska skulpturer, delvis mänskliga lemmar, i det här fallet ett par armar.
Resten av roboten utgörs av en robust metallställning, en gammal övervakningskamera, diverse elektroniska komponenter, en glödlampa och en mekanisk bälg som låter oss ta del av maskinens andning, som blir intensivare och liksom stressad om rummet kring den lokala AI-modellen fylls av folk. Det är förstås inte så enkelt att ha en stor publik när man skapar, och det gör ”Imposter machine” med viss emfas.
Roboten ser sig om, funderar och söker motiv i näromgivningen, luftar sina funderingar som går att följa på en minimal display och skrider med ojämna mellanrum till verket och tecknar med styltiga rörelser en bild som den sedan släpper ner på golvet. Ofta blir det betraktande människor som i en relativt hög grad av abstraktion hamnar på papperet. Men också andra konstverk, rumsliga detaljer och vad som förefaller vara helt nonfigurativa eruptioner av kreativ skaparlust.
Om man följer robotens tankeslinga ser man att den gärna drar sig mot det dramatiska. Innan den påbörjar en teckning av fem människogestalter tänker den sig exempelvis ”En grupp människor i helvetet”. Kanske är den liksom många unga och hugade konstnärer lagd för sturm und drang, eller också är den bara jävligt trött på alla som står och glor när den försöker rita. Oberoende vilket är det svårt att inte bli förtjust i maskinen, och jag vill tro att den drömmer stort och fritt, men ganska nära det den tecknar. Så ställer man fram några elektriska får dyker de säkert upp också i den människolika maskinens drömmar.
AI:n, som alltså självständigt tar in och bearbetar information har tränats på Bradfords egna teckningar, blir också ett slags ganska vag men spännande utsaga om var ett människolikt medvetande börjar och slutar. Roboten är framtagen i samarbete med studenter i interaktionsdesign vid Uppsala universitet och Statens konstråd, och kommer med sin showstopper-grace säkert att dyka upp i många samlingsutställningar de närmsta åren.
Det som konstnär och studenter spånat kring är i vilken mån en humanoid maskin kan tränas till en konstnärlig persona, men liksom i merparten av Bradfords verk ställs snarare det mänskliga, och inte maskinens potential, i centrum. Det blir också mycket tydligt i den sju verk starka utställningen ”Collecting shells” på Saskia Neuman Gallery.
I galleriets källarvåning finns ”Duck”, en AI-installation besläktad med ”Imposter machine”, men mindre fokuserad och aningen tråkigare. I centrum står en liten mekanisk anka som nervöst babblande tolkar eller snarare vantolkar sin omgivning. Säg den som inte känner igen sig!
På övervåningen pågår en rad aktiviteter parallellt. En mekanisk arm trummar nervöst med fingrarna mot väggen, en annan arm petar sig i ett par fristående lösgommar, en dreglande tunga försöker lapa i sig vatten men spiller det mesta. Ett ganska omusikaliskt självspelande dragspel för oväsen medan ett par ben ligger och rycker i en tarmliknande härva av sladdar.
Och så utställningens givna fokus, ”Third person”: En mekanisk marionettdocka i mänsklig storlek som djupt innesluten i sig själv står framför en skärm och spelar ett tv-spel. I realtid springer där dockans ännu mänskligare avatar runt i ett fantasy-anstruket landskap. Gestalten befinner sig otvetydigt i vår värld, men tycks desperat längta till en annan. Helheten är otäck, mörk, rolig och, som sagt, mycket mänsklig.
Tobias Bradfords skulpturer är en fusion av kinetisk konst och cyberpunk och skulle kunna beskrivas som en typ av romantisk science fiction eller ännu hellre som en science fiction-anstruken romantik. Här finns ingen övertro på rationalitet och teknik, utan snarare en övertygelse om att tekniken kan vara ett hjälpmedel som lika väl som ett smäktande landskap kan hjälpa oss att få tag i en hisnande känsla av liv.
Sebastian Johans
Uppsala konstmuseum, Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala. Pågår 5 – 22 februari. Saskia Neuman Gallery, Linnégatan 19 Stockholm. Pågår 15 januari – 27 februari 2026
