Vågor finns i ljud, i vatten och i luft, genomströmmar universum. De kan destrueras eller störas, men så finns solitonerna, ensamma vågrörelser som kan uppstå både i vatten och ljud. De kan passera genom andra vågor och komma ut exakt likadana på andra sidan, oförstörda. De är solitärer och beblandar sig inte med andra. Det är sådana ljud vi får möta i Catherine Christer Hennix installation på galleri Mint.
Det är ett mörklagt rum, genomströmmat av en obestämd ton, som från ett trasigt kylskåp eller liknande. Hur lätt det vore att uppfatta ljudet som störande, men det inträffar inte under tiden jag vistas i installationen. Snarast blir jag fascinerad av hur bruset kan få mig intresserad. Det har närmast en lugnande inverkan.
I rummets fond finns en projektion av två rörliknande former. Jag läser dem som rör som öppnar sig åt än det ena, än det andra hållet, alltid tillsammans, och på samma gång. Det är troligen en synvilla, som uppstår när hjärnan tröttnar på enformigheten. Eller kanske en stillsamhetens vila, en lek.
Hennix (1948-2023) var en internationellt väletablerad elektronmusiker och kompositör som tidigt lämnade Sverige för New York. Hon visades separat på Moderna museet 1976, därefter flitigt internationellt. Kort innan hon skulle motta Sundéns konststiftelses första stipendium avled hon.
Hennix sysslade med den avancerade matematiken, med ickelinjära differentialekvationer, och fascinerades av den form av matematik som kallas tropisk algebra. Där kan man göra om multiplikation till addition på ett sätt som de flesta, matematiker inräknade, har svårt att förstå.
Kanske sökte Hennix i matematiken och regelbundenheten en representation för kontinuitetens oförstörbarhet. Något litet av detta kommer till en där i mörkret på Mint.
Eva Asp
Mint konsthall, Sveavägen 41, Stockholm. Pågår 26 januari – 23 februari 2025
