En och annan menar att estetiska värden är eviga. Fan tro’t. Apropå det, när Fan blir gammal blir hen religiös, och radikala estetiska avantgarde blir etablissemang på äldre dagar. Å andra sidan, ”var realistisk, begär det omöjliga” som situationisten Guy Debord hoppades på efter att ha slagit fast att kapitalet förvandlar allt till varor, inklusive mänskliga relationer. Realityserier som Paradise Hotel är väl ett groteskt och övertydligt exempel på detta.
Debord utvecklade sina teorier vid samma tid som franska Noveau Realistes och italienska Arte povera bjöd marknaden motstånd, man gjorde konst av skrot och annat som blivit över. Men med tiden har skrotet förvandlats till guld.
Artprice.com oroar sig ändå för att priserna på arte povera-verk peakade redan för tio år sedan. Det är något med marknaden som inte verkar stämma, skriver de, värdena borde i marknadlogikens namn ha fortsatt öka. En förklaring kan vara att det i råder exportförbud i Italien för betydande konstverk äldre än femtio år. Det kostar att skrivas in konsthistorien.
Men, att Arte povera är väl integrerat i den världsomspännande konstmarknaden är det inte mycket att säga om. Vad är alternativet? Vi uppfattar verken på ett annat sätt nu än då de skapades. De ”låga” materialen har inte alls samma betydelse i dag som under det italienska femtio- och sextiotalen. Kanske får marknaden trots allt en skjuts av att miljardären och konstsamlaren François Pinaults museum Bourse de Commerce i Paris visar den egna Arte Povera-samlingen i vinter.
Arte povera är också dubbelt aktuellt i Stockholm. Den välkände Michelangelo Pistoletto var nyligen på besök i ett samarbete med, ja just det, Handelshögskolan. Pistoletto är imponerande nittiotre år gammal och skapade en version av sin bokskulptur ”Terzo paradiso” (Det tredje paradiset) tillsammans med studenterna.
Samtidigt visar Galleri Belenius för andra gången verk av italienska Isabella Ducrot, som i viss mån räknas till Arte povera. Hon är två år yngre än Pistoletto och har på senare år fått en internationell karriär. Det har bland annat just att göra med vår tids omläsning av konsthistorien. Kvinnliga undanskuffade konstnärer bereds alltmer plats. Så allt var inte bättre förr, även om utställningen på Bourse de Commerce inte riktigt har hunnit i fatt tiden och bara visar verk av en kvinnlig konstnär, Marisa Merz.
Isabella Ducrots bilder är ett slags applikationer, de är collage och assemblage besläktade med allt från Dada och Arte povera till noveau realisternas sönderrivna reklamaffischer och Rauschenbergs neodada. Det som skiljer ut Ducrot från de andra är hennes intresse för textila material vilket skänker verken en särpräglad taktilitet. Men textiliernas vävda mönster är också centrala i bildbygget och ingår i en större historieskrivning. Vävandet, färgandet och mönstren knyter an till den mänskliga kulturens historia, inte minst kvinnohistorien. I en intervju i DN säger Isabella Ducrot att hon inspirerats av sin mor som inte slängde något under de fattiga krigsåren. Uttjänta klänningar kunde till exempel återuppstå som bordsdukar: Arte povera.
Verken har ett direkt tilltal i egen rätt. Stora former springer ur ramarna som tecken från ett okänt alfabet. Jag associerar till Torsten Anderssons visuella språk, till den kraftfulla tydligheten kombinerad med textil eftersom hans abstrakta tydliga former föreställde mjuka objekt. Kraftfulla är även Ducrots enkla former som påminner om kimonos och välkomnar oss med utbredda armar.
Andreas Gedin
Bourse de Commerce, 2 rue de Viarmes, Paris. Pågår 9 oktober 2024 – 20 januari 2025. Belenius, Ulrikagatan 13, Stockholm. Pågår 8 november – 7 december 2024
