Sonja Nilsson skulpterar lik. I videoverket ”Starfish on the beach” på Galleri Rostrum i Malmö går det att följa arbetet invid fönsterbänkens solbelysta krukväxter. Metodiskt lägger hon lager efter lager med rått kött på den hårda stommen. Vakuumpumpen ser till att hudkostymen sitter som en smäck. Långsamt växer den unga kvinnan fram på köksbordet. Ur frysen hämtar konstnären ögonglober till kraniets tomma hålor och med en vass pincett trär hon hårstrån på plats. Slutligen målas läppar och naglar röda. När hon är klar framstår kroppen som hon byggt lika kusligt levande som död.
Sonja Nilsson har i tidigare projekt ofta intresserat sig för gränser som passeras eller förskjuts, mellan individer, grupper och tillstånd. Döden utgör den mest definitiva gränsen. Hur är det ens möjligt att greppa det obegripliga i att en människa ena ögonblicket är där, för att i nästa bli till död materia? Medan teveserier och deckare frossar i ond bråd död, präglas likväl vårt samhälles relation till de döende och döda ofta av förnekelse och förträngning.
När Nilsson likt Mary Shelleys Frankenstein nu tillverkar sitt eget monster gör hon det inte för att skapa artificiellt liv utan bearbeta frånvaron av liv. Resultat är både ömsint och makabert. Dubbelheten blir särskilt tydlig i polaroidfotografierna av processen. Omsorgen i konstnärens arbete ställs mot tomheten i det fabricerade likets vackra, oseende ögon.
Att allt utspelas i hemma-ateljéns trivsamma sfär gör paradoxalt nog det absurda projektet mer avväpnande, tills det kryper under skinnet. Nilsson leker med det groteskt sensationella, men utan att hemfalla åt det. I stället säger hon något väsentligt om människans motstridiga förhållande till döden som idé och köttslig realitet.
Carolina Söderholm
Galleri Rostrum, Västergatan 21, Malmö. Pågår 2 – 24 september 2023
