Mark Frygells konst är visserligen samtida men man skall inte låta sig överrumplas fullkomligt av de populärkulturella referenserna. Även om de visuella smockorna är välriktade och träffar betraktaren i ögonblicket så är det fråga om ett måleri som är förankrat i traditionen. Måleri verkar för övrigt vara på uppgång för tillfället. Om det är ett uttryck för en vikande eller expanderande konstmarknad vet inte jag men Frygell vet uppenbarligen vad han gör, även om han delvis använder sig av surrealisternas omedvetna automatiska teckningsmetod.
Bilderna är balanserade, teckningen är välartikulerad i relation till formerna och rumsligheterna spelar sitt dubbelspel på ytan och i djupled. Frygell arbetar främst med en stor isolerad form som rymmer en mängd måleriska och litterära händelser. Vanitasmotiven dominerar merparten av målningarna. Här finns dödskallar, mörk sexualitet och fruktstilleben som var genrens paradnummer redan på 1600-talet. Om man till detta lägger ett färgval hämtat från populärkulturen så hamnar man alltså i 1900-talets modernitet.
Här finns tydliga influenser av graffiti, tatueringskonst och serieteckningar men Frygell flörtar också här och där med Picasso. Inget ont i det och referenserna är många. Jag kommer också att tänka på trängseln i en del av Fernand Legérs bilder, de desperata kropparna i det tyska 20-talets bilder à la Otto Dix, och även på Hans Arnolds fantasier och Arcimboldos fruktorgier. Frygells måleri är både kraftfullt och lustfyllt och det skall bli spännande att se framöver vad den väl förankrade konstnär tar sig till när han kastar loss.
Andreas Gedin
Foto: Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31. Utställningen pågår 2 maj – 20 juni 2019
