Ralph Rugoff, som curaterat Venedigbiennalen 2019, har hämtat inspiration från Umberto Ecos Opera aperta (Det öppna konstverket) från 1962. Där är grundtanken att konstverken inte levererar färdiga svar utan snarare möjligheter för betraktaren. Det är förmodligen därför som han i sitt officiella statement hävdar att han inte har något utpräglat curatoriskt tema, att utställningen inte är särskilt politisk eftersom konst inte kan och följaktligen inte bör agera politiskt och vidare att han intresserat sig för marginaliserad konst och konstens möjligheter till lekfullhet och dialog. Sympatiskt.
Men frågan är om det var detta slags brist på formulering och politik som Eco avsåg? Var det inte ett sätt att förstå och erfara konst han var ute efter, inte att öppenhet var konstverkens essens? Lyckligtvis är utställningen inte alls en ansamling ”öppna verk” utan mycket välcuraterad, tematisk och avsevärt politisk, om man med det menar att den handlar om mänsklighetens framtid. Rugoff har förvandlat Arsenalen till en labyrint som tvingar besökarna att ta sig igenom en både ljud- och bildmässigt högljudd utställning.
För mig blir upplevelsen till ett slags helvetesvandring kantad med digitala människokroppar (Jon Rafman), kroppsdelar (Cameron Jamie), tomma människohudar (Alexandra Bircken) fragmentariska videofilmer och något slags ruiner med olika slags lämningar (Rula Halawani), uppförstorade maskindelar (Arthur Jafa, översta bilden), krigsfilmer (Christian Marclay) och hypnotiska mönster (Anthea Hamilton). Även de verk som saknar explicita dystopiska drag skrivs in i helhetens mörker. Undergångsstämningen suffleras av att många i den givetvis modemedvetna vernissagepubliken är klädda i trenchcoat, ett plagg utvecklat för en tillvaro i första världskrigets skyttegravar.
Men dystopierna är bitvis daterade och framstår som det förflutnas idé om en framtid som redan är över, och jag tänker som så ofta på Terry Gilliams dystopiska film Brazil från 1985. Frågan är om inte samtidskonstens bruk av augmentet reality och digitalt framställda bilder och upplevelser ligger efter den ”verkliga” digitala värld som till exempel spelutvecklare och de som animerar film arbetar med. Kan det till och med vara så att populärkulturen ligger i framkant och att den digitalt baserade samtida konsten ligger på efterkälken? Det är också en dystopi så god som någon.
Hursomhelst är utställningen i Arsenalen ett krävande och omskakande lyckokast som är mer än summan av sina delar och skräddarsydd för Venedig som hade sin senaste ekonomiska och kulturella peak på 1500-talet. Arsenalens högljudda mörker blir, i varje fall för mig, den fond mot vilken de nationella paviljongerna och andra utställningar ute på stan utspelar sig. Baklängesfilmen med glada könsöverskridande discodansare av Pauline Boudrys och Renate Lorenz i den schweiziska paviljongen framstår därför snarast som dödsryckningar i ett strålkastarljus i dödsskuggans dal.
I belgiska paviljongen träffar därför Jos de Gruyter och Harald Thys mitt i prick i mörkret, vad man än tycker om det spektakulära skräckkabinettet. Mondo Cane är en obehaglig och surrealistisk installation med delvis robotiserade dockor i mänsklig storlek som föreställer hantverkare från en svunnen tid. Några av dem är fängslade och plågade. Sceneriet sägs kommentera Europas nuvarande belägenhet.
Surrealistisk, om än på ett lättsamt vis, är också det franska bidraget av Laure Prouvost. Hon visar en vimsig och fragmentarisk film redigerad i youtube-stil. En grupp med gamla och unga med olika etnicitet tar sig från Frankrike till Venedigbiennalen. Vatten, födelse, frihet och död är denna filmdikts ämnen. Det är ett sympatiskt, humoristiskt och uppiggande verk men kanske inte lika betydande som den mycket långa kön till paviljongen antydde. Sedd i ett dystopiskt perspektiv skulle det kunna vara glada filmfragment som satts samman av någon på måfå långt efter apokalypsen. Laure Prouvost, med brittiskt-franskt påbrå, har också haft en annan riktigt rolig idé som tyvärr inte gick att genomföra. Hon ville gräva en tunnel mellan de franska och brittiska paviljongerna som en protest mot Brexit.
Hos Österrike är maktstrukturer, sexualitet och sado-masochism temat för Renate Bertlmanns, en veteran inom feministisk performance och den första kvinnan att representera Österrike på biennalen. På fasaden står skrivet: ’Amo Ergo Sum’ (Jag älskar, därför finns jag). Det är ett i det större sammanhanget passande bidrag och här finns en hårdhet, ett slags språkligt våld som man känner igen från andra österrikiska konstnärer och författare.
Plågsamt nog känns det självklart att Venezuelas paviljong är stängd och tom och att en maskerad kvinna klädd i sitt hemlands flagga på eget initiativ står invid dess entré och ber om moraliskt stöd i kampen mot Venezuelas president Nicolás Maduros regim. Här blev det plötsligt dyster och desperat politik på riktigt. I Danmarks paviljong visas en välproducerad och en aning pretentiös filmdystopi av Sören Lind och Larissa Sansour om Betlehem efter den stora katastrofen. Vad som ser ut som en tsunami av svart olja har dränkt staden och vi får ta del av minnesfragment och ett samtal mellan en förmodligen döende äldre kvinna och en ung, artificiellt producerad kvinna som kräver sin rätt att också känna och minnas.
Nya Zeelands utställning i Palazzina Canonica på kajen strax före Giardini heter passande nog Post hoc (Efter detta). Här har Dane Mitchell skapat en komplicerad och drabbande sorgesång. En till synes oändlig lista över förlorade företeelser som utrotade djurarter, skeppsvrak, förstörda konstverk och övergivna städer printas i ett gammalt biblioteksrum. Samtidigt sänds en uppläsning av listan från en förseglad liten ljudisolerad kapsel till fem olika platser i staden.
Fondazione Prada brukar alltid producera betydande utställningar i samband med biennalen och denna gång visas en omfattande och gripande retrospektiv av Jannis Kounellis (1936-2017). Han tillhör de konstnärer som efter kriget vände sig till vardagen, till gatorna och kroppsarbete för att tala om tillvarons villkor. Han var på många vis typisk för Arte povera och beroende av både minimalismen och konceptkonsten men släppte aldrig taget om till synes enkla och ofta råa material som kol och krossat kakel. Ibland kombinerat med mer förfinade material som bladguld och Bachs musik, som framförs av en cellist invid en målning.
Kounellis verk med svarta rockar, skor, käppar, rullar med bly och textil och en hårfläta talar framför allt till mig, i Venedig och i relation till biennalen, om frånvaro och om kriget, förintelsen och döden.
Strax intill ligger Kroatiens tillfälliga paviljong och Igor Grubić skriver in sig i den allmänna undergångsstämningen med Traces of Disappearing (In Three Acts). Grubić ämne är postkommunism och postindustrialism. I en film dokumenteras en övergiven industribyggnad på väg att bli en ruin efter att ha förlorat betydelse efter kapitalismens intåg när muren fallit. I fotografier dokumenteras skjul som är bostäder för dem som skickats ut i samhällets marginaler av den framtid som inte rymmer deras existenser. Här har dystopin redan hunnit ikapp samtiden.
Biennalen är alltså inte särskilt hoppfull. Därför är det något av en fröjd att gå uppför de gamla trätrapporna i en av marinens byggnader strax intill Arsenalen till ljudet av vacker sång och musik skapad utifrån vågornas rörelser. Väl uppe ser man hur publiken lutar sig ut över ett räcke i dunklet med ansiktena upplysta av ljuset nerifrån. De ser ner genom en stor öppning till våningen under som har förvandlats till en sandstrand. Där ligger unga och gamla klädda i badkläder i pastell på handdukar och upplysta med starka lampor som av en sol. Här tycks en loj vardag pågå och visst är det vardagen man längtar till efter några dagar i ett dystopiskt mörker. Musiken är inspelad men sången i denna nyskrivna opera framförs live av badarna.
Verket, Sun & Sea (Marina) av Lina Lapelytė, Vaiva Grainytė och Rugilė Barzdžiukaite är Litauens bidrag och belönades med guldlejonet för bästa nationella paviljong. Stämningen är nästan sakral. Här och där på räcket hänger ett häfte med den engelska texten till operan. Medan flertalet besökare njuter av musiken och stämningen läser jag igenom librettot som består av monologer. Det börjar med just det vardagliga. Tankar och minnen. Men så händer något. Någon har fått sparken, någon annan en hjärntumör. En viss oro infinner sig. Så tar en artificiell kvinna till orda. Hon är utskriven av misstag på en 3D-skrivare och tycker att man också borde skriva ut havsdjur och varelser i 3D. De kan ju utan problem överleva miljöförstörelsen.
Operan avslutas med att stranden och havet drabbats av en svår, grön och slemmig algblomning: ”our bodies are covered with a slippery green fleece” sjunger kören så vackert. Inget hopp här heller. Men stillheten och skönheten var upplyftande ändå och de flesta av besökarna läste som sagt inte texten. I sin okunskap njöt de liksom badarna på stranden i lugn och ro alltmedan de hotande algerna blommade i tysthet och spred sitt gift över haven.
Andreas Gedin
Foto: Ulrika Schalin, m.fl. Venedigbiennalen pågår 11 maj – 24 november 2019
