Wetterling Gallery, Stockholm: Frank Stella (11/4-24/5)

Gammal är alltid äldst. För ett antal år sedan slutade legenden Frank Stella att måla, men det har inte gjort att han legat på latsidan direkt. Nuförtiden framställer han skulpturer av ett mycket sällsamt slag. Den konsthistoriskt bevandrade kan säkert upptäcka en hel del av kulturarv från den högmodernistiska skulpturtraditionen, men i Stellas händer förvandlas traditionen till något oväntat levande. Liksom minimalisterna använder sig Stella av industriellt tillverkade material som plast och stål, men den strama minimalismen löser han upp och får att slå knorr på sig själv i pur glädje över att bara existera. Han ser till att spiralformer vrider sig lagom planlöst i luften, placerar ett och annat handtag där de inte alls gör någon nytta eller hänger upp objekt på snygga, rostfria krokar trots att föremålen ifråga tycks göra allt för att rycka sig loss ur den tillfälliga fångenskapen. Någonstans kan man vagt ana Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys människorna-mot-maskinerna-estetik, men den är balanserad av ett njutningsfyll förhållande till den moderna kulturens material. Frank Stella har blivit en riktig materialhedonist på gamla dar. Det är inte utan att man redan nu ser fram emot nästa utställning med hans verk. (Adress: Kungsträdgården 3)

Utskriftsvänlig version