Galleri Olsson, Stockholm: Thomas Henriksson (7/2-2/3)

Thomas Henrikssons måleri har under hela konstnärens karriär befunnit sig i skärningspunkten mellan nyexpressionismen och abstraktionen. Samtidigt har han aldrig förlorat rötterna i den konkreta verkligheten. Tidigare kunde motiven vara byggnader eller maskiner, nu riktar han sitt intresse mot det som alla pratar om men ingen gör något åt: vädret. Eller hur är det, egentligen? Domedagsprofetiorna om vårt klimat lär oss att vi faktiskt gjort något åt vädret, fast på ett mycket negativt sätt genom att nästan förstöra livets grundförutsättningar på jorden. I Henrikssons världs känns det också stundom som om vädrets makter inte alls är våra vänner, utan ruvar på hämnd. Molnmassiven tornar upp sig som mörka bergstoppar och regnet hänger som en tung ridå över landskapet. Ibland tycks det faktiskt som om lågtrycken bokstavligt talat sveper in huskropparna i en seg, klibbig, grå massa av obestämbar kvalitet. Kanske är detta också en metafor för måleriets sammanbrott vi bevittnar. Gravitationen drar färgen nedför duken på samma sätt som man sänker en teaterridå. Den modernistiska föreställningen är slut, och vad som väntar i andra akten har vi inte en aning om. Bara att det kommer att bli annorlunda. (Adress: Fredsgatan 12)

Utskriftsvänlig version