Matti Kallioinen är den svenska samtidskonstens galne vetenskapsman. Han arbetar i ett stort format, gärna med rörliga figurer, ljud och ljus på ett sätt som närmar sig scenografin, filmindustrins specialeffekter eller varför inte P O Ultvedts spralliga mojäng från det röjiga 60-talet. Som fond finns djupa filosofiska tankar om människans framtid som intellektuell och fysisk organism i en värld där hybrider mellan människa, organisk materia och maskiner blir delar i en ny utopi. Flummigt? Kanske det, men då bör man ha i åtanke att Matti Kallioinen aldrig varit rädd för flumfilosofier i teknikutopiernas periferi, de har snarare drivit på utvecklingen av hans konstnärskap.
Framför allt vet han hur slipsten kan dras rent tekniskt. Hans nya utställning är inget undantag. De uppblåsbara figurerna är lika effektivt svajande som förut, ljus- och ljudeffekter likaså. Det är svårt att inte sugas in med hull och hår i Kallioinens värld på gott och ont, för möjligen är han själv sin värste fiende. Det hela blir så suggestivt, snyggt och välgjort att den intellektuella delen av konstupplevelsen riskerar att stängas av.
Men utställningen har även en annan del, som har öppningar mot andra estetiska kraftfält. Här är kopplingarna till den skulpturala 70-talsutopismen ännu tydligare. Vindlande, tecknade former tycks ha matats genom ett 3D-system och i andra änden av processen producerat fysiska skulpturer som inte så lite påminner om färggranna versioner av de objekt från den svenska monumentalkonstens guldålder på 60- och 70-talet. Ändå infinner sig inte den lite småtrötta retrokänsla man lätt kan förnimma vid mötet med verk som alluderar på denna estetik. Historien blir levande på ett lekfullt, futuristiskt sätt.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/4 – 13/6
Anders Olofsson (text), Christian Larsen (foto)