Besöker man Åsa Nylens utställning på Domeij Gallery och förväntar sig ett sorts måleri som brukar visas på gallerier idag blir man först en aning förvirrad. Jag är inte så nära bekant med Åsa Nyléns konstnärskap sedan tidigare, och vid första anblicken var det svårt att placera det i relation till samtiden. Är det efterdyningar av ett alternativt 70-talsmåleri eller någon som söker hitta en nyexpressionistisk variant av Göteborgskolorismen? Först när jag såg en koppling till Klara Lidéns konst och uttryck fick det jag såg framför mig ett sammanhang.
Det här handlar inte om en akademisk måleritradition utan snarare en slags aktion med starkare rötter gatukonst än i målerisk tradition. Det här är en konstnär som uttrycker sig med sitt sätt att arbeta på. Målningarna är kanske inte ens målet. Det tycks i stället vara den aktion som pågår när Åsa Nylén rör sig från plats till plats i stadsrummet med sin målarduk och färglåda som är huvudnumret. Målningarna blir som en dokumentation av vad som pågått. Att målningarnas motiv känns som en väv av bilder beror på att varje målning är målad från flera olika platser. Och ibland har det varit så kallt ute att färgen frusit och krackelerat, vilket inte stoppat Nylén från att fortsätta måla. Det pastosa måleriet är alltså inte en stil eller metod utan uppstår när situationen så kräver.
Det är suggestivt på gränsen till maniskt men det är skönt att möta den genuina nerven, påminnas om varför konstnärer gör konst. Lusten och behovet av att uttrycka sig och kanske till och med förändra världen. Det finns inget sentimentalt i bilderna i sig, möjligen ett slags patos och engagemang i relationen till de platser hon väver in i sina bilder. Och sedan det rena råa uttrycksbehovet.
Adress: Luntmakargatan 52, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/4 – 4/5
Maria Johansson (text), Domeij Gallery (foto)
