Vad har Göteborg som inte Stockholm har? Och kom nu inte dragande med Liseberg, Blåvitt, Feskekörka och alla goa gubbar. Svaret på frågan är: en internationell konstbiennal. Häromdagen gjorde en av mina konstnärsvänner mig uppmärksam på detta lite pinsamma faktum: att kungliga huvudstaden trots femtielva konstevenemang i månaden ännu i sin historia inte lyckats få till en biennal för internationell samtidskonst. Kanske har det med traditioner att göra. I Göteborg är man inte direkt bortskämda med att ta del av det internationella konstlivet, såvida det inte handlar om dubiösa utställningar av renässanskonst arrangerad av stadens minst lika dubiösa eventbolag. Det mesta av kvalitet på konstområdet är annars beroende av många goda krafters samverkan på gräsrotsnivå.
Göteborgs Internationella Konstbiennal startade 2001 med dryga dussinet konstnärer. Idag har startfältet svällt till bortåt 50-talet konstnärer och konstnärsgrupper. Som många andra biennaler har göteborgarna valt att spela på den internationella arenan redan på förberedelsestadiet. I samband med att Venedigbiennalen öppnade presenterades Göteborgs Internationella Konstbiennal med musik och performance, finansiellt och moraliskt eldunderstödd av i stort sett samtliga berörda offentliga institutioner plus musikfestivalen Way Out West. Man har också samarbetat med tre andra europeiska biennaler: Mechelenbiennalen, Liverpoolbiennalen och Bukarestbiennalen. Dessutom arrangerar man inom ramen för GIBCA Extended utställningar, performance, samtal och workshops på 38 olika arenor runt om i Göteborgsregionen. Så skall en slipsten dras.
I Stockholm är det desto segare. De stora institutionerna kör sina egna lopp, och kulturförvaltningen har fullt upp med att stöka om i Kulturhusets organisation. Något forum för samarbete med blicken fäst bortom den egna stugknuten finns inte. För många år sedan gjorde den alltid lika sarkastiske Olav Westphalen en teckning där en stackars man, med en sönderbombad by som bakgrund, förklarar för ett besökande TV-team att vad man nu verkligen behöver är en biennal. Det är lätt att göra sig lustig över alla mer eller mindre obskyra platser på jorden som nuförtiden ståtar med en internationell konstbiennal, men det finns ett allvar i botten av alltsamman.
Nu verkar det inte direkt som om Stockholm har problem med att locka turister och andra tillresande, så där kan nog inte en internationell biennal bidra med så mycket. Desto större betydelse skulle den ha för konstlivet i Stockholm, som ofta tenderar att falla in i den provinsiella lunken. Fråga bara de stockholmsgallerister som har den suicidala böjelsen att emellanåt göra utställningar med utländska samtidskonstnärer. Publiken har inte direkt köat ute på gatan, om man så säger. Att vartannat år utsätta stockholmarna för det internationella konstnärliga tvärdraget kanske inte i en handvändning förändrar detta, men varför inte göra ett försök? Pengar finns hos diverse kulturbryggor och innovationsfonder. Saknas gör ”bara” någon som tar sig an projektet med hull och hår. Berätta gärna för oss vem du vill se som Stockholms biennalgeneral!
En recension av Göteborgs Internationella Konstbiennal kan du läsa här!
Anders Olofsson (text), GIBCA/Olav Westphalen (foto)