Publicerad 20 februari 2020 Av I Recensioner Med 800 Visningar

Walid Raad på Moderna museet

I Walid Raads konst knyts flera av de teman som varit utmärkande för de senaste årens konst ihop på ett imponerande sätt. Från användandet av det dokumentära med funnet eller nyskapat arkivmaterial, till den aktivistiska drivkraften via grävandet i såväl den samtida konstvärldens kopplingar till ekonomiska och politiska intressen som omfattande omläsningar av den modernistiska konsthistorien.

Walid Raad, Kicking the Dead and/or Les Louvres Stillbild från presentation. Foto: Elina Giounanli

Allt detta ryms i Walid Raads konstnärskap och i hans utställning på Moderna museet som innehåller verk från 1990-talet fram till idag. Efter separatutställningar på Bildmuseet i Umeå 2011 och på Hasselblad Center i Göteborg samma år är det också välkommet att Walid Raad får en större presentation i Stockholm.

Det performativa anslaget i samtidens konst är ytterligare ett tema som hela tiden är närvarande, inte bara när Walid Raad genomför sitt 75 minuter långa performanceverk ”Kicking the Dead and/or Les Louvres” eller gör sin egen visning av utställningen. De narrativa inslagen är också påtagliga för att Raad leker med museirummet likt en scenograf som bygger sin utställning. Dessutom används några av verken faktiskt som scenografier i hans performance som ges ett antal gånger under utställningsperioden.

Performanceverket inleds som en föreläsning med powerpointpresentationer och vecklar sedan ut sig till en svindlande historia om hur hans egen arbetsplats i New York, Cooper Unions School of Art, hänger samman med världens högsta hus, dyra tomter, krig och kapitalistiska drivkrafter och om hur samtidskonsten ofta kommer in i bilden där det finns pengar och makt.

Walid Raad/The Atlas Group, I might die before I get a rifle_Device VII, 2004/2018

Den som sedan läser manuset som är publicerat i utställningskatalogen kommer att upptäcka att även det lilla misstaget med bildvisningen i inledningen var helt enligt planen.

En utgångspunkt för Raad är inbördeskrigets Libanon och hur erfarenheter av våld och krig kan påverka såväl minnet som perceptionsförmågan. I intervjuer har han också berättat om hur vaksamheten inför alla eventuella bilbomber i Beirut påverkar såväl rums- som tidsuppfattningen när varje person eller rörelse måste noteras noggrant.

I de verk som hör till de fiktiva och minutiöst utformade arkiv som alla presenterats som insamlande av ”The Atlas Group” visar Raad övertygande hur inte ett föremål eller ens en färg är helt oskyldig, utan att det nästan alltid bär på en annan berättelse eller sanning. Det gäller bara att som Raad kunna locka fram den.

Som i monokromerna ”Secrets in the open sea” från 2002. De blå fotokopiorna hittades i ruinhögarna under de sönderbombade affärskvarteren i centrala Beirut. I nedre högra hörnet under varje blå nyans fanns en liten svartvit bild, och enligt den tillhörande väggtexten upptäcktes fotografierna med män och kvinnor först när de analyserades på laboratorier i Frankrike och Storbritannien.

Walid Raad/The Atlas Group, Let’s be honest, the weather helped_3 US, 1998, 2006

Även färgprickarna i ”Let’s be honest, the weather helped” sägs vara färgkodade på samma sätt som olika länder märker sin ammunition. På samma gång som förödelsen dokumenteras lyckas Raad med konststycket att både estetisera och lyfta fram sanningar eller innebörder som vi tidigare inte sett. Filmen som samlar en mängd solnedgångar sägs till exempel komma från filmmaterialet som en underrättelseofficer regelbundet samlade in när han egentligen skulle ha övervakat strandpromenaden.

Väggtexterna som hör till de här verken skulle man även kunna läsa som scenanvisningar. De fungerar i alla fall som ett sätt för Raad att tillsammans med oss komma överens om förutsättningarna som gäller inför hans olika verk, vare sig det handlar om de äldre verken från ”The Atlas Group”-serien eller om de senare i ”Scratching on things I could disavow”.

Vad som verifierbart eller helt fiktivt spelar då ingen roll när det ändå tar avstamp i reella erfarenheter. Men det som känns speciellt med Raads konstnärliga projekt är att den visar upp en sådan stark och övertygande tro på konstens möjlighet att skapa nya berättelser och berätta de som redan finns på ett annat sätt.

Walid Raad, Sweet Talk: Commissions (Solidere: 1994-1997), 2018

När han sedan hävdar och visar hur några av de konstverk som skulle ställas ut på Louvrens filial i Abu Dhabi under transporten delvis bytte utseende med varandra framstår det osannolika som fullt trovärdigt i sammanhanget. Precis som det gör när Raad påstår att en del konstverk på ett museum i Beirut hade förlorat sina skuggor och därför skapar nya, utskurna i modellerna av de väggar som de skugglösa målningarna hänger på.

Trots att utställningen är informationstät präglas den ändå av en visuell lätthet. Såväl banala solnedgångar och en gigantisk videoloop med imploderande hus som packlådor med avmålade konstverk på utsidan sammanfogas till en svindlande berättelse.

Framförallt är Walid Raad påtagligt närvarande i sin utställning, oavsett om han själv är på plats eller inte.

Thomas Olsson

Foto: Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 15 februari – 10 maj 2020

Thomas Olsson är sedan mitten av 1990-talet verksam som journalist och som konst- och danskritiker i såväl dags- som månadstidningar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.