Publicerad 30 november 2016 Av I Recensioner Med 6765 Visningar

Stanley Whitney på Galerie Nordenhake

b11Under försommaren 2015 visades John Zuriers atmosfäriskt laddade dukar på Galerie Nordenhake. När galleriet nu ställer ut Stanley Whitneys (f. 1946) i jämförelse betydligt mer koloristiskt uppdrivna målningar innebär det att ytterligare en intressant amerikansk målare introduceras i Sverige. De två konstnärernas internationella uppmärksamhet är i stigande, och båda förfogar över en målerisk mognad som är imponerande och avspänd.

Utan att vara identiska liknar Whitneys målningar varandra – som familjemedlemmar – och har tillkommit utifrån ett systematiskt byggande av bilden. En metod som konstnären arbetat efter och utvecklat sedan början av 1990-talet. Målningarna består av tre eller fyra rader av kvardatiska eller avlånga rutor i olika färger, avdelade genom linjer. Färgerna radar upp sig efter varandra, men mer som en ordning än en komposition; de följer en målerisk form snarare än ett schema. Whitneys förutbestämda system ger honom en avundsvärd stor frihet att improvisera utifrån sin grundgestalt. Den lösa strukturen håller färgen, eller omvänt, färgerna strukturerar målningen.

b4Upplevelsen av Whitneys målningar bygger helt på hur färgerna interagerar. De vidöppna rutorna spelar med och mot varandra på ett raffinerat sätt. Fälten uppträder både självständiga och i förbindelse till de andra rutorna och till linjen som ligger längst upp på målningen och mellan färgrutornas rader. Alla dessa element samverkar på ett elegant sätt i målningarnas uttryck som präglas av en komplex direkthet. Det handlar inte om reducering utan om expansion.

Whitneys målningar har något av samma plötsliga självklarhet som hos en regnbåge eller ett prisma – ljusfenomen som man helt accepterar och inte har anledning att ifrågasätta. Företeelser som lämnar en förbryllad utan att man riktigt förstår hur de uppkommer. Möjligen är regnbågen en hopplöst långsökt liknelse, men kanske pekar den ändå mot en jämställd strävan som finns i målningarna. Det ligger en sorts demokratisk avsikt nedbäddad i dem – i kombination med den symboliska bilden av något så omedelbart och fantastiskt som fallande regndroppar som bildar ett färgspektrum.

b5I Whitneys målningar framträder alla färgerna på sina egna villkor. Visst råder det konkurrens, men ingen tillåts dominera över någon annan. Under betraktandet framträder rutorna parvis, och det är så gott som omöjligt att fokusera på en färg i taget. Ett färgpar lösgör sig från de övriga, och i ett kontrastrikt samspel sinsemellan. När blicken vandrar i målningen förändras de målade paren, och man kan välja att läsa ihop en ruta antingen med den som ligger till höger, till vänster, under eller över. Eller så kan man inte välja – det går helt enkelt inte att värja sig – utan färgernas kombinationer uppstår och varierar oavbrutet i en konstant flödande rörelse.

Whitneys målningar bär på erfarenheter från Robert Rauschenbergs och Piet Mondrians användning av rutmönstret. Och har något av samma här och nu som präglar Mary Heilmanns eller Sean Scullys behandling av färgen. Men ändå, hos Whitney finns en annan och mer påtaglig känsla av rymd.

På galleriet finns en tjock röd bok som visar Stanley Whitneys nästan fyrtioåriga väg fram till hans nuvarande måleri. Att det ligger mycket hårt arbete och en beslutsam nyfikenhet bakom blir tydligt när man bläddrar i den. Även om Whitneys målningar har haft samma strukturella utgångspunkt sedan 1990-talet, så har rutindelningarna med tiden blivit tightare och mer distinkta. Färgen allt slätare och avklarnad. Och med en allt större tyngd och koncentration. Målningarna som Whitney visar på Nordenhake är sannolikt hans bästa hittills, och något av det mest iögonfallande vackra som ställs ut i Stockholm just nu.

Magnus Bons

Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 11 november – 21 december 2016

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *