I kölvattnet efter #metoo har det säkert funnits många manliga konstnärer som rannsakat sina handlingar och sin konst. Ola Åstrand är en av dem. I den retrospektiva utställningen Male Hysteria! på Konsthallen Trollhättan visar konstnären prov på ånger.
Han har betraktat sig själv som en obekväm sanningssägare, en som går i bräschen och avslöjar civilisationens lögner. Men egentligen har han bara vandrat på en stig som har trampats upp av åtskilliga romantiker före honom. Han skriver att han var arg och ledsen, vilket kan bero på att han växte upp med en självupptagen mamma och en pappa som inte ville veta av honom. Utställningstexten är ett slags bekännelse. Åstrand beskriver den manliga karikatyren som aggressiv, maktlysten, kontrollerande men också svag. Han fogar in sig själv och sitt konstnärskap i detta mönster och menar att hans fantasier om kvinnor och destruktion kan ses som en följd av denna manliga konstruktion.
Konsten i Male Hysteria! är skapad mellan 1972 och 2013, vilket är ett långt tidsspann. Den punkiga, uppbrutna och serietidningsartade estetiken har dock följt med under åren, och liksom amerikanska konstnärer som exempelvis Raymond Pettibon är Åstrands produktion nära knuten till populärkulturen och musiklivet. Verken är utförda i varierande medier och trängs på en förhållandevis liten yta.
Utställningen är ganska överväldigande och präglas dessutom av en lustig tvetydighet: efter att ha läst Åstrands text framstår hans spänningssökande pojkrumsestetik i en lite sorglig dager. Hans vilja att störta hierarkier och spräcka hål på den ”förljugna borgerligheten” skuggas av machoattityden i hans verk. Vilket på många vis också är en förlängning av det han säger sig vilja bryta ned. Denna motsägelse verkar vara en regel i många manliga konstnärskap och den har blivit ännu tydligare under det gångna året i och med #metoo-rörelsen. Åstrand väljer dock, till skillnad från en del andra, att skärskåda sig själv. Det är modigt.
Här ryms många fina verk som utmärks av konstnärens speciella förmåga att blanda styrka med bräcklighet. Jag blir särskilt förtjust i textilinstallationen Pojkhudar från 1994, ett lapptäcke av blåjeans som hänger på en vägg likt en makaber jakttrofé. I detta verk, liksom i många av hans övriga arbeten, riktas kritik mot västvärldens konsumtionsvanor och likriktningen denna ofta ger upphov till. Lejon från 2007 – ett stort gosedjur som föreställer just ett lejon och har placerats på ett podium – för likaså tankarna till jakt. I detta verk förnims skarven mellan de trygga pojkrumsfantasierna och den faktiska faran ett möte med ett reellt lejon skulle kunna innebära.
Åstrand har på sätt och vis alltid inspirerats av detta glapp mellan fantasi och verklighet och synliggjort bristerna i den manliga identiteten. I denna fascinerande och välgjorda utställning förtydligas emellertid den självironiska sidan och skevheten blir ännu mer uppenbar.
Sara Arvidsson
Foto: Konsthallen Trollhättan, Nohabgatan 11B, Trollhättan. Utställningen pågår 3 mars – 15 april. Under samma period visar Ola Åstrand utställningen Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål i Vänersborgs konsthall
