Publicerad 30 september 2019 Av I Gå och se! Med 443 Visningar

Niki Lindroth von Bahr på Färgfabriken

Det var en gång en söt duvunge, en deprimerad mördarsnigel, en skvalleraktig mullvad, några berusade insekter och en kreatör som älskade dem alla. Så skulle man kunna börja berättelsen om Niki Lindroth von Bahr, vars filmer blir till fängslande och roande fabler. I den pågående utställningen Något att minnas på Färgfabriken visas fyra filmprojekt.

Lindroth von Bahr formger minutiösa urbana miljöer i miniatyr – skulpturala dioramor befolkade av förmänskligade djur som konstnären blåser liv i med film och animation. På Färgfabriken har modellbyggena ställts på podier, slumpmässigt placerade utan relation till filmerna som de hör till. De blir som glittrande ögongodis under punktbelysningen i den annars mörkbelagda utställningssalen. Och det är svårt att inte gotta sig i de otaliga små detaljerna.

Lindroth von Bahrs konst är en Slow art-prestation; resultatet av en lika tidskrävande som meditativ arbetsmetod. Där berättandet dock står i centrum. Därmed sällar hon sig till ett uråldrigt kulturellt uttryck. Med den skillnaden att de moraliska pekpinnarna uteblir. Hennes fabler konstaterar snarare sakernas tillstånd, och det pedagogiskt med humor, dans och sång.

Som i Min börda (2017), som utspelar sig i ett industri- och köpcentrum mitt i ett ödsligt landskap av gråa motorvägar. I olika scener får vi möta rutinerade försäljningsapor, städande råttor och ensamma fiskar som gästar köpcentrets anonyma hotell. Gemensamt för karaktärerna är känslan av övergivenhet och förtvivlan inför en tillvaro på ”repeat”, där ingen undsättning är i sikte.

Det finns en nostalgi och ömhet i Lindroth von Bahrs berättelser, som är än mer närvarande i senaste filmen Något att minnas (2019). Medan den klassiska vaggvisan ”Grodans sång” ligger i bakgrunden, växer en anekdot fram om en samtid i upplösning. Och som för att fördjupa det mörka anslaget är det skadedjur – stadsduvor, mullvadar, kackerlackor, larver – som spelar huvudrollerna. De dansar inte heller, utan sjunger stilla och resignerade ut sina hotelser, varningar och böner.

Lindroth von Bahr skapar verklighetstrogna utsnitt ur det svenska samhället och avspeglar svidande igenkännbara företeelser. Det mest intressanta med verken är ändå deras amalgam av psykologiska sinnesstämningar. Den där mullrande svärtan, som är ett bärande inslag i alla filmer och gör konstnären till en sann fabeldiktare, är också det som inger hopp. Så när slutet i både filmen och historien närmar sig, och allt blir svart för insekterna i CERN:s kontrollrum, kan jag inte låta bli att skratta. Därför att det än så länge inte är för sent.

Gabriela López

Foto: Jean-Baptiste Béranger, Jorun Burman Berg, Niki Lindroth von Bahr/Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1. Utställningen pågår 7 september – 24 november 2019

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.