Publicerad 09 februari 2019 Av I Gå och se! Med 787 Visningar

Loulou Cherinet på Konstnärshuset

Det är lustigt hur saker och ting kan utvecklas. Loulou Cherinets videoinstallation Axis (2016), som just nu visas på Konstnärshuset, började med ett polaroidfoto. Egentligen en internetbild av en polaroid, sparat som en skärmdump i datorn och ett svävande minne i Cherinets huvud under obestämd tid. Det märkvärdiga med denna egentligen omärkvärdiga handling är att det inte var vilken polaroidbild som helst. Fotot i fråga, en så kallad proof-of-life, ingick i polisutredningen av stöldkuppen mot Nationalmuseum två dagar före julafton år 2000. Bilden visade de tre stulna konstverken – ett självporträtt av Rembrandt och två målningar av Renoir – och bredvid dessa en kvällstidning vars framsida domineras av löptexten ”snökaos” i svarta tjocka versaler.

Men medan fotots innehåll blev ännu en pusselbit i det polisiära arbetet att återfå det dyrbara stöldgodset, ledde samma bildmotiv Cherinet i helt andra tankespår. Som att dessa tre väsensskilda företeelser – porträttmålningar ur konsthistoriens kanon, en papperstidning och ett hotande snöväder – tycks avspegla och även materialisera våra föreställningar om tid. I sin videoinstallation Axis har Cherinet skapat en stämningsfull betraktelse över detta grundläggande begrepp och fenomen i människans tillvaro. Som ett vanitas utan moralbiten skulle man också kunna beskriva verket. 

Inne i utställningsrummet spelas verkets tre loopade projektioner på tre stora skärmar placerade i olika lutning intill varandra. Konstnären har utgått från polaroidbildens komponenter i sitt urval av videomaterial och låter varje projektion ha sitt eget tempo. Porträtten har filmats i beskurna närbilder och långa sekvenser. Jag ser sekelgamla målningar med tunna krackeleringar och blank fernissa som vittnar om århundraden av konserverande omsorger och åtgärder i syfte att kontrollera tidens gång. En instinktiv strävan att skapa varaktighet, men till vilket pris?

Porträttsviten står i stor kontrast till tagningarna av tidningspressarnas energiska matande på det löpande bandet. En sinnebild, om än en numera nostalgisk sådan, för det moderna samhället och dess ständiga bevakning och mätande av just tiden. I Axis sista del följer vi dygnets och årstidernas cykliska förlopp genom olika filmklipp av himlens växlande färger och molnformationer. Den biologiska tiden, eller om det är den psykologiska, gör sig påmind. Och apropå mätbar tid, Axis är endast sex minuter lång. Den subjektiva längden är svårare att bestämma.

Gabriela López

Foto: Magnus Bons. Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Utställningen pågår 31 januari – 24 februari 2019

Jag är frilanscurator med särskilt intresse för konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer, och arbetar som konstkonsult och konstskribent. Jag har en masterexamen i curating från Stockholms universitet och har sedan tidigare lång erfarenhet som projektledare och utställningsproducent.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.