Publicerad 28 oktober 2014 Av I Konstkommentarer Med 8769 Visningar

Intervju med Lars-Erik Hjertström Lappalainen

lehlLars-Erik Hjertström Lappalainen heter Sveriges bästa konstkritiker, åtminstone enligt Konsten.net:s läsare. Nu har vi lyckats komma i kontakt med denna flitige man, och kunnat ställa fyra frågor om konstkritik och om hans verksamhet som skribent.

För alla som inte vet det, vem är Lars-Erik Hjertström Lappalainen?

Tillsammans med Jonatan Habib Engqvist och Annika von Hausswolff är jag redaktör för www.tsnok.se. Jag är någon som tycker om att inte förstå vad jag är med om, framförallt i konst, och som fortsätter att treva sig fram i erfarenheten genom att skriva om den. Jag har de senaste två åren undervisat mer än skrivit kritik, dels på olika konsthögskolor (nu mest på Kungliga konsthögskolan i Stockholm), dels filosofi på Södertörn. Det är nog ganska vanliga kulturfrilansar-grejer som håller mig upptagen: lite texter, lite undervisning, lite projekt, lite samtal, lite översättning osv. Jo, jag har också lite curatorerfarenhet och det kommer mer av den varan.

Hur ser din konstkritiska verksamhet ut? Du är ju exempelvis inte ”fast” på någon dagstidning?

De senaste två åren har jag alltså mest gjort annat än skrivit kritik i recensionsform, inte ens till tsnoK har jag skrivit något. Där är det tänkt att man ska skriva kritik om andra objekt än man vanligtvis skriver om, t ex. om en gammal utställning som man fortfarande tänker på, eller om ett verk man såg i en studio innan det ändrades och fick sin slutgiltiga form – ja vad som helst som har påverkat en i konsten. Men, som sagt, inte ens det har jag gjort. Dock har det blivit en del katalog- och utställningstexter. (Att jag inte är ”fast” på någon dagstidning är lite sagt, jag har aldrig skrivit i en sån.) Jag har under tiden funderat lite på hur kritiken ska komma förbi den backlash den drabbats av i sitt möte med curaterade utställningar: inför dem har kritiken regredierat till en bedömare av curatorns hantverksskicklighet. Det känns som kritik från 50-talet (bara en känsla, det var säkert inte så illa då – säg 1750 istället), kritikern som någon vars uppgift det är att bedöma en målares skicklighet. Vad värre är, det är ju att göra konsten en otjänst att skriva så. Därför skaffade jag en egen sida för ett tag sedan, SNUS (www.omyndigkritik.nu), där jag ville skriva en typ av kritik jag inte hade prövat; lite mindre duktig, mer subjektiv, mindre akademisk, mindre allt och istället mer bara försöka komma åt en utställnings sanning (dess vitala gnista) utan att försöka övertyga och väcka läsarens förtroende. Inte så lätt som det låter, och hittills är fiaskot totalt: jag har nästan bara lagt upp texter skrivna i andra sammanhang. Bra grejer, många av dem, men långt ifrån någon omyndig kritik. Men det kommer!

Vilken roll tycker du konstkritiken bör ha?

Kritiken borde sluta se sig som någonting som måste få sitt värde från marknaden, oavsett om man tänker sig att det ska ske i en akademisk kunskapsekonomi eller inom konsten som en ekonomisk sfär. Kritiken bör se sig som en aktivitet som, utan att vara didaktisk eller utforskande, görs för sin egen skull – men som en direkt effekt av konsten. Den ska driva konstens tänkande vidare, fånga upp och förmedla, gärna amplifiera, impulser, skriva saker som är sanna men för oseriösa för vetenskapen, skamlöst lyfta fram det som verkligen händer när man tittar på konst och lämna rimlighetskriteriet bakom sig. Kritikern måste vara villig att träda fram som en löjlig figur, annars kan hen aldrig förmedla konstens väsentliga charm, förryckthet, osäkerhet, opålitlighet och sanning. Konsten är för viktig för att sjabblas bort i konventioner och garderingar. Konsten är en enda stor uppfordran till intelligens – använd den, även när den sitter i reptilhjärnan! Bara om kritiken gör det blir den värd att ta på allvar som en väsentlig kanal för konsten.

Har du några inspirationskällor som kritiker?

Vad gäller omyndig kritik är nog Robert Smithson och hans ”writing in the vicinity of art” den stora inspirationskällan. Hans kritik har jag skrivit om här http://sitemagazine.net/issues/26-27_2009 Även David Foster Wallaces sätt att skriva om David Lynch har gett mig uppslag, precis som Virgina Woolfs recensioner och essayer. Och Pasolini var en enormt bra kritiker i dagspressformat, alltid med olika metoder att ta till sig materialet. Jag gillar det jag har läst av Lucy Lippard också. Det känns som om hon har bråttom att få det sagt, stilen är negligerad, exemplen många och korta, och precis som Smithson känns det hela väldigt lokalt, hängivet och fritt – man ska nog skriva med skygglappar, helt enkelt. Det som Annika von Hausswolff skriver om konst tycker jag är otroligt bra, jag skulle vilja kunna skriva så. Och så Nietzsche, naturligtvis. Hans infall att tolka Wagners Parsifal som en parodi är ju exemplariskt omyndig kritik! Det är framtiden! Lokalt, hängivet och fritt.

Redaktionen/Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), Jonas Isfält (foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

2 Kommentarer

  1. HEj, hur slutade omröstningen där han vann?

    H/FF

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.