Publicerad 07 december 2014 Av I Recensioner Med 1917 Visningar

Elizabeth Price på Index

still-3Här råder snabba klipp och tvära kast, ett flöde av plötsligt uppdykande bilder ersätts kvickt av andra. Bilderna är effektivt redigerade för att fastna på näthinnan. Och de gör det. Här finns ett tydligt utarbetat grafiskt snitt på svart botten med gula och blå accenter. Och en ljudmatta som rytmiskt och suggestivt följer bildernas puls. Eller om det tvärtom är bilderna som blir styrda av ljudet? En snärtig musiksnutt spelas upp baklänges, bilderna visas ibland negativa. Allt är i ständig rörelse. Och samtidigt märkligt fixerat.

Den engelska konstnären Elizabeth Price video ”SUNLIGHT” fångar omedelbart betraktaren och håller en kvar i sitt grepp. Filmen projiceras på två avlånga dukar, en stående och en liggande, och utgår från ett arkiv med gamla glasplåtar av solen. Den manipulerande kraften som verket besitter är karaktäristisk för Price, som för två år sedan tilldelades Turnerpriset. Hon konstruerar essäistiska berättelser som strömmar fram som ur ett automatiserat maskineri, och ständigt markerar sitt övertag. Bland annat genom en hand som knäpper med fingrarna. Prices bildmaskin fastställer ramarna med en myndighets tilltal och använder genomgående ett ”vi”, men utan att betraktaren är inräknad. Istället talar projektionen om sig själv i tredje person genom små textrader. Dessa förstärker ytterligare den ojämlika maktfördelningen.

Berättelsen skrivs fram genom korthuggna meningar som löper uppe till vänster. Det är märkligt hur dominerande dessa små textmeddelanden är för verket. Så fort de dyker upp flyttar sig ögat dit för att glupskt sluka deras upplysningar. Ändå berättar de i stort sätt endast det vi redan ser. Men som vi tvingats lämna för att kunna läsa texten. Det ligger en mycket effektiv logik bakom detta till synes enkla grepp, och det säger en del om hur vi tar till oss och styrs av information, också i en vidare bemärkelse.

NNEP_web_700I ett slags associativ kedja som utgår från fotografierna av solen, möter vi i ”SUNLIGHT” både ett diskmedel och ett märke av strumpbyxor som döpts efter solljuset. Det trögflytande diskmedlet blir genast till en bild av solens smetiga ytskikt, och förstärks av ett solgult nagellack. En cymbal får föreställa solskivans glittrande yttre. Dessa enkla metaforer är i stort sätt hela den tio minuter korta filmens innehåll, presenterat på ett direkt och redovisande sätt. Men det som Price tycks vilja få oss att reflektera över är bilderna på förpackningarna av strumpbyxor. Kvinnan vi möter där täcker för sitt ansikte, kanske som ett skydd mot solens starka ljus. Men också i en spelad upphetsning över att bära just dessa strumpbyxor. Hon vrider bort huvudet som i extas. Fokus ligger på hennes ben – bilderna ska ju sälja strumpbyxor – och genom en serie av underliga ställningar ligger hon till slut på golvet med spretande ben. Här slutar Price berättelse.

I ett tidigare verk utforskade Price fotografier av gotisk kyrkoarkitektur i England kombinerade med nyhetsbilder från en omtalad varuhusbrand och en konsert med ett rockband. Det är i dessa till synes oförenliga sammankopplingar som Price konstnärliga särart ligger. I samband med utställningen höll hon en föreläsning på IASPIS och förklarade att den röda tråden mellan de spretande delarna i det tidigare verket var ett kroppsligt rörelsemönster som hon fastnat för. Uttrycken hos de gotiska stenskulpturerna hade en relation med viftande händer inifrån den brinnande byggnaden, och med den outgrundliga dans som gruppen utförde på scen.

I ”SUNLIGHT” snurrar solen runt sin egen axel, den håller sig kvar i sitt kretslopp genom hela arkivet av fotografier, medan kvinnan med strumpbyxorna i en kort animerad sekvens segnar ner på golvet. Är det dessa motsatta rörelser som Price velat diskutera? Annars jag ser inte vad hennes koppling består i här? Den loopade filmen känns mest som en skiss. Innehållet blir för tunt, och lämnas utan fördjupning. Även om det är ruskigt snyggt gjort.

Adress: Kungsbrostrand 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 29/11 – 14/2 2015

Magnus Bons (text), Index/Elizabeth Price (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.