Idén att låta samtidskonstnärer möta verk ur samlingen hos ärevördiga konstinstitutioner har gått som en röd tråd genom det senaste decenniets kuratoriska praktik. Genidraget är uppenbart: samtidigt som samtida – oftast unga – konstnärer får en ny exponeringsyta får gamla institutioner nytt liv injicerat i de ibland ganska förkalkade ådrorna. Därmed inte sagt att resultatet varit så lyckat. Ofta har ett alltför nära samarbete visat sig vara mindre produktivt än ett lösare förhållande. När intimiteten blir för står är det lätt att spännande kantigheter slipas av och kreativa motsättningar laddas ur.
Lyckligtvis gäller något helt annat när Millesgården öppnar portarna för Cajsa von Zeipel. Dels har man valt att placera henne i konstnärshemmet i stället för i den stora utställningshallen, dels består hennes bidrag av verk som var färdiga långt innan utställningen var planerad. Någon har beskrivit den samtida konstnärens predikament som att försöka ta sig igenom ett mörkt rum fullt med möbler. Risken är överhängande att man får blåmärken både här och där under försöken att hitta en egen väg. Och Carl Milles mastodontiska skulpturer är fysiska hinder som heter duga. Å andra sidan är det svårt att tänka sig en större utmaning än att hantera samvaron med Milles konstnärskap, som idag känns tämligen nattståndet och svårt att förknippa med något som händer idag (annat än de olyckliga förbindelserna med nazismen).
Men när Cajsa von Zeipel flyttar in sina anorektiska och sexuellt ambivalenta unga tjejer i Milles närområde händer det något märkligt. von Zeipel är tveklöst en av de få samtida konstnärer som både behärskar det riktigt stor formatet och kan sägas ha en relation till det klassiska skulpturala arvet. Genom ”samarbetet” – som således inte är ett samarbete i realtid – frigörs energi mellan de bägge konstnärskapen: Milles eklektiska klassicism framstår plötsligt som riktigt ordentligt kinky, samtidigt som Cajsa von Zeipels figurer omsluts av en aura av antik dionysisk extas. Vad som i den vita kubens reservat kan framstå som utmanande blir i Carl Milles närhet ganska naturligt och inte särskilt kontroversiellt, utan en förlängning av en konsthistorisk tradition.
Faktum är att den ömtålighet och sårbarhet som von Zeipels figurer alltid burit på som en underton bortom det utmanande och spektakulära förstärks i Millesgårdens utställning. Man upphör efter ett tag att hisna inför de skyhöga klackarna, stringtrosorna och de andra porr- eller klubbattributen. I stället är det de unga kvinnornas blickar man dras till, ömsom kaxigt genomborrande, ömsom riktade inåt mot en värld där mörker och ljus stämmer möte med varandra. För den som befarat att Cajsa von Zeipels kometkarriär förr eller senare måste få en dipp är i alla fall inte utställningen på Millesgården en självuppfyllande profetia. Här slår det gnistor på ett dunkelt, fantasieggande sätt. Den svängom som Carl Milles bjuds på av Cajsa von Zeipel tjänar bägge parter på.
Adress: Herserudsvägen 32, Lidingö
Utställningen pågår under perioden 21/2 – 22/3
Anders Olofsson (text och foto)
