I Storbritannien organiseras vart femte år samlingsutställningen British Art Show – en genomlysning av den brittiska konstscenen med liknande anspråk på uppdaterad samtidighet som den nyss avslutade Modernautställningen. Närmare 40 konstnärers verk från de senaste fem åren visas och här finns naturligtvis ett lika brett spektrum av tekniker och infallsvinklar kring disparata ämnen som på Moderna nu senast. Konceptuellt måleri visas bredvid textila vävnader, fotografi och video blandas med skulptur och ljudverk om vartannat. Årets upplaga turnerar runt i landet på fyra olika platser och när den nu nått London är det enda gången som den visas inom en institutions väggar – betongpalatset Hayward Gallery. Men den brutala arkitekturen visar sig fungera bra som en rå, allmänt utbredande bakgrund för konstverken som visas på golvet, mot väggarna, i fönstren och hängande i den väldiga rymden som utställningens två våningsplan upptar. Faktum är att den grova betongen svarar väl med verkens dämpat oroande grundton. Den hjälper till att understryka känslan av olycksbådande angelägenhet som utställningens verk väcker hos mig. Här finns en allvarligt menad önskan om att förmedla en berättelse – som inte behöver vara varken allmän eller helt uttömmande – men som i högsta grad har att göra med konstens egna förutsättningar. Något som jag tyckte var en av behållningarna, även på Modernautställningen. Att nu se en utställning med för mig till övervägande delen okända upphovsmakare är uppfriskande och gör att jag kan närma mig verken utan förutfattade åsikter.
Konstnärerna i British Art Show arbetar på ett intelligent sätt med ett flertal mycket intressanta frågeställningar riktade mot omvärlden. Och faktum är att de båda curatorerna Lisa Le Feuvre och Tom Morton har gjort ett mycket bra jobb med att få så skilda verk att tala med varandra. I princip alla verk i utställningen tycks vara helt avgörande för att detta samtal ska uppstå. Utställningens undertitel – ”In the Days of the Comet” – är hämtad från författaren H. G. Wells över hundra år gamla roman. Jag upplever titeln som en aning påklistrad i förhållande till verken och curatorernas förklaring i katalogen är inte heller den särskilt intressant. De menar att vi alltid har levt ”under kometens hot” och uppfattar den som en metafor för konstens skapande av parallella världar. Och för att beskriva något väsentligt av vår egen. Verkligen ingen unik insikt även om den visst återfinns i några av verkens uppskruvat brådskande tonläge.
Flera konstverk slår emot mig med stark visuell laddning. Konstnärsduon Cullinan Richards använder silverfärgad tejp, utplacerade färgburkar, hängande plastsjok, neonrör och urklippta tidningsartiklar i sin aktivering av trappan mellan våningsplanen. Det är anslående och förföriskt men samtidigt oartikulerat och utan riktning trots det arkitektoniska anslaget. Då är Ian Kiaer mer precis i sin på samma gång undfallande estetik som arbetar med utplaceringar av skilda material. Tillsammans rör sig de monokromt glänsande delarna i hans utvidgade måleri runt en fascination för den ryske arkitekten Konstantin Melnikov som var samtida med Malevich. En modell av arkitektens husstruktur blir en av punkterna i Kiaers hårt sammanhållna men ändå fritt associativa arrangemang. Hans utspridda verk i olika, enkla material (ofta tyg) delar ett skickligt användande av rummet med Karla Blacks två verk i utställningen. Det ena ett fritt hängande, hopknycklat plastsjok med färg som är på väg att flagna. Det andra en stor inåtlutande hög med skiktade lager av jord, färgpulver, tvål (!) och på toppen bitar av en slags gul kristall. Verket heter ”There Can Be No Arguments” (2010) och har samma obevekliga förhållningssätt – och vackert nyskapande lösningar – av problemställningar sprungna ur måleri som vi finner hos Astrid Svangren. Black är för övrigt utvald till Skottlands paviljong i sommarens Venedigbiennal liksom flera andra av deltagarna i utställningen.
Christian Marclay, Nathaniel Mellors och Haroon Mirza deltar i huvudutställningen som sammanställs av Bice Curiger, bl. a. verksam i England som redaktör för Tate-museernas tidskrift Tate Etc. Alla tre har starka verk av skilda slag med i British Art Show – Mirza deltar med en rörlig installation i ljud och bild bestående av möbler och äldre skivspelare förbundna i en visuell rundgång. Mellors bidrag består av ett avsnitt ur hans typiskt engelska tevesåpa ”Ourhouse” (2010) om en dysfunktionell familj som för metakonstnärliga diskussioner. Filmen kompletteras med en rörlig robot i form av en extremt naturtrogen avgjutning av huvudet på en av rollfigurerna. Dockan spyr oavbrutet upp en grötliknande sörja som leds runt i ett evigt kretslopp. Både Mirzas och Mellors verk beskriver ett tillstånd av akut felslut.
Christian Marclays ”The Clock” (2010) är kanske ändå det verk som mest direkt relaterar till curatorernas tanke om ”kometens tid” och som därmed bildar något av utställningens centrum. Genom sin nästan overkligt väl synkroniserade ström av fragment från filmhistorien bearbetar det vårt samhälles ohälsosamma upptagenhet vid tid. Filmklippen är valda genom att de alla någon gång visar en urtavla och filmen spelas upp ”i realtid”, dvs klockorna i filmen håller samma tid som i verkligheten. ”The Clock” är 24 timmar lång och består av ofta mycket känslomässigt laddade situationer för personerna i filmen. Automatiskt läser man ihop klippen till en följd av relaterade händelser med en halsbrytande komisk effekt. Marclay har åstadkommit något av ett mästerverk!
Även Simon Martin arbetar med befintligt material antingen det är omtagningar av andra konstnärers filmer eller utställandet av en 3000 år gammal mexikansk figur i sten. Han tycks vara upptagen av själva utpekandet av konstobjektet och hur det visas upp. Av hur mening och kunskap kan uppstå genom kombinationer och omkopplingar av föremål ur vår visuella kultur. Även Luke Fowlers tre kortfilmer ”A Grammar for Listening” (2009) har ett tilltalande stilla sätt att betrakta världen. Hur vågskvalpet låter och hur stenarna som sätts i rörelse av det framstår i hans exakta bildspråk som skildringar av evigt filosofiska frågor. Lika fint stämda är Michael Fullertons porträtt av personer färgsatta genom kulörer från äldre tiders måleri. Det är uppenbart att något är på tok – ingen målar i en så bakåtsträvande stil idag utan en idé om motsatsen – men riktigt vad är svårt att sätta fingret på. De avporträtterades ögon glimtar av liv men håller på sig. Ett av många verk med en påtaglig konstnärlig integritet på denna sevärda utställning.
Bilder (uppifrån och ned): Haroon Mirza, Nathaniel Mellors, Christian Marclay
Adress: Southbank Centre, Belvedere Road, London
Utställningen pågår under perioden 16/2 – 17/4
Magnus Bons (text), Hayward Gallery (foto)
