<

Publicerad 17 oktober 2017 Av I Konstkommentarer Med 6484 Visningar

Andreas Eriksson på Nya Karolinska Solna

Så har då Andreas Erikssons väldiga målning ”Stenbrottet” kommit på plats i entrén till Nya Karolinska Solna (NKS). Nyligen var det öppet hus för allmänheten, men därefter stängdes sjukhuset igen inför den planerade inflyttningen under 2018. Erikssons målning mäter 11×6,5 meter och är monterad på kortsidan av ett enormt hisschakt som löper genom huskroppen. Målningen är så stor att det nästan inte går att förhålla sig till formatet, det finns inget att jämföra den med – annat än rummets egna proportioner.

Ändå upplevs målningen som ett typiskt Andreas Eriksson-verk, med alla de egenskaper som vi förknippar med konstnären: den samtidigt lugna och snabba fördelningen av händelser över ytan, detaljrikedomen, färgavstämningen. Ljusa och mörkare partier ligger sida vid sida och skapar en känsla av djup och yta som spelar över målningen.

”Stenbrottet” är placerad mitt emot entrédörrarna, och besökarna möter den direkt när de kliver in. Det handlar om ett häftigt frontalt möte – målningen håller rummet. Särskilt nu när det inte är någon annan aktivitet därinne. Det är enkelt att föreställa sig målningen som en fästpunkt, ett såväl rumsligt som mentalt riktmärke, för de framtida sjukhusbesökarna. Någon sorts tröst ligger invävd i den. Och fantastiskt att man kan gå helt nära målningen på avsatserna framför den.

En betydande del av målningens självsäkra förankring i rummet ligger också i hur Eriksson placerat den på hisschaktet, där sidornas obearbetade betongväggar fungerar som en sorts förlängning av målningen. Det flera meter djupa schaktet har liknande oregelbundenheter som ytan på målningen. Den grå betongen förtöjer verket på platsen, både fysiskt och bildligt.

Erikssons målning gör även så att ett par andra verk i storformat stiger fram på näthinnan. 1700-tals konstnären Carl Gustaf Pilos ofullbordade och monumentala målning ”Gustaf III:s kröning i Storkyrkan” (1782-93), till exempel. Pilos målning är fylld av ett flackande ljusspel som påminner om Erikssons, och personerna i bilden är endast suddiga skuggfigurer vars rörelser är hejdade som i ett utdraget snapshot. Blicken cirkulerar över bildytan, måleriet står aldrig still.

I Pilos målning sker förflyttningarna också bokstavligt, genom att han använt asfalt som grund. Det har gjort att färgen rinner mot underlaget. Även i Erikssons ”Stenbrottet” finns, som sagt, en del färgklumpar i den annars städade och relativt tunt målade ytan.

Även en glasmålning i svart, rött och gult som Gerhard Richter gjorde till den tyska riksdagen, dyker upp ur minnet. 1999 placerade Richter sin jättelika flagga i glas på en liknande avlång väggyta som den Erikssons målning hänger på. Men medan Richter i sitt verk understryker platsens funktion som nationellt parlament, pekar Eriksson snarare mot något som befinner sig utanför sjukhusområdet. Eller, om man så vill, mot den natur vi alla bär inom oss.

Magnus Bons

Foto: Magnus Bons, Nationalmuseum, Gerhard Richter. NKS, Eugeniavägen 3, Solna, öppnar under 2018

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *