Vi lever i en mörk tid. Hotet från global terrorism och lika global klimatkris lägger sordin på tillvaron. Och när till råga på allt högkonjunkturen och köpfesten tycks vara över för den här gången, då smyger sig vemodet och undergångsstämningarna in på knutarna. På Millesgården pågår för tillfället utställningen ”Tänd mörkret!”, som är en retrospektiv vy över svensk konst under perioden 1975-85, en tid när 70-talets utopiska drömmar kraschlandat och givit plats åt en dystrare och mer vredgad attityd. Det handlade inte längre om att bygga drömsamhället, utan om att knyta näven i fickan i förvissningen om att alla de lösningar som pådyvlas oss utifrån av politiker och samhällsarkitekter är lögner. Senare i vår öppnar Moderna Museet utställningen ”Eklips – konst i en mörk tid”, med fokus på konstnärer som misstror alla s.k. beprövade lösningar och färdiga recept för hur tillståndet lycka skall uppnås.
Anna Camners konst passar in som hand i handske i detta sammanhang. År 2006 debuterade hon med en utställning med verk som föreställde olika giftiga växter, framställda med hjälp av ett förföriskt vackert filigransmåleri som lyckades med konststycket att på allvar förpacka djävulen i detaljerna. Kombinationen av skönhet och morbida fantasier har alltid varit en omistlig del av kulturen, från den klassiska konstens vanitasmotiv till Roger Roger Anderssons förrädiska grafik, där satanistsymboler döljer sig i bildrummets undervegetation. Även Anna Camner lutar sig på en gedigen konsthistoria, men hennes version har tidigare varit av det skirare slaget. Det har helt enkelt varit möjligt att uppfatta verken på två från varandra åtskilda nivåer: vill man se vackra växter gör man det, vill man se symboler för död och förintelse kan man göra det också.
Detta tillåtande dubbelkommando är emellertid avskaffat i hennes nya utställning. Här är det undergångens kalla vind som blåser genom bildrummen. Fladdermöss rör sig ljudlöst genom natten, insekter är inbegripna i en kamp på liv och död, ett djurkadaver ligger utstjälpt på marken och till och med råttorna är på väg att lämna den sjunkande världen. För den som är hemfallen åt allegoriska tolkningar är Anna Camners målningar ett delikat smörgåsbord. Sällan har det varit tydligare att vi som varelser går mot döden vart vi går, som psalmdiktaren skriver. I ett par av målningarna blir det dekorativa inslaget väl starkt, och då punkteras den omsorgsfullt uppbyggda effekten. Men i de flesta fallen hanterar Camner undergångsvisionerna med ett eget formspråk som navigerar förbi 1700-talets krykogårdsromantik och surrealisternas förkärlek för ödsliga och apokalyptiska landskap utan att komma alltför nära dem.
Men om bilderna utstrålar undergång och dödskult, så gör själva det konstnärliga hantverket motsatsen. Anna Camners måleri är inte resultatet av en sturm-und-drang-attityd till måleriet som konstart. Hon är en modellbyggare med en förkärlek för det mikroskopiska, och arbetar fram sina verk med precisionsverktyg och en god dos tålamod. Processen ger intryck av att ha starkt meditativa inslag, något som också bidrar till att ge bilderna deras smått hallucinatoriska karaktär. På detta plan är det inte döden, utan skapandet och livet som står i förgrunden. I Camners tålamodskrävande och omsorgsfulla arbetsprocess ryms ett paradoxalt livsbejakande, en intuitiv tro på att bildens förmåga att fånga förgängelsen i ett ögonblick när den fortfarande andas liv, alldeles innan den verkligen utmynnat i Intet.
Kanske måste man hålla hårt i detta inre ljus när mörkret är ens hemvist. Anna Camner är, trots sin relativt nybakade karriär, en mogen konstnär med ett uttryck som känns både stabilt och utvecklingsbart. Med sin nya utställning visar hon övertygande att även den mest sinnrika dekoration kan rymma en svärta som har ett oanat djup. Det är inte särskilt svårt att koka en mustig soppa på en spik bestående av valfritt antal konsthistorisk referenser och allmänkulturella symboler. Men att, som Camner, göra det så att smaken sitter kvar länge efter det att man lämnat utställningen kräver onekligen sin konstnär.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
2008-02-26 Anders Olofsson (text), Natalia Goldin Gallery (foto)
