Januari månad är snart slut. Det är dags att ställa sig den allvarliga och rättframma frågan: Vad var minnesvärt av konståret 2011? Dagstidningarnas krönikörer gör sitt bästa för att orientera oss i snårskogen. Men i stället för att gå som katten kring en het gröt frågade vi rakt på sak Konstens skribenter om råd. Här är deras synpunkter på vad som bör stanna kvar i minnet även en bit in på det nya året!
Axel Andersson:
Flera utställningar har under 2011 utforskat fotokonstens förhållande till dokumentation och de berättelser som uppstår i denna process. Vad är det som är mer än bilden: de komplexa förhandlingar och interaktioner som sker utanför ramen? Den stora retrospektiva utställningen med Anneè Olofsson på Kulturhuset (mars-maj) innehöll många verk som var utmaningar på ett intellektuellt plan i sina absoluta förtätningar, men samtidigt omedelbart drabbande på en känslomässig nivå. Videon ”Trick och Treat”, där Olofsson och hennes far iförda masker åker bil och talar om det svåraste och till synes allra mest privata, var en höjdpunkt.
I ett litet hörn längts inne på Fotografins Hus i Stockholm under en elevutställning från Högskolan för fotografi i Göteborg i slutet på maj, gick det att beskåda Gustavo Perillo Nogueiras verk ”Det stora brasilianska diademet – Del 1: Resan till Diamantina”. I olika medier genomförde Perillo en lika enkel som genial utforskning av det koloniala arvet. När Lina Selander ställde ut sitt videoverk ”Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut” på Index (november-december) var det istället ämnen som teknik och tid som stod i fokus för denna lika tankeväckande som drabbande konstupplevelse. Olofsson, Perillo och Selander förenas i en direkt och konstruktiv uppriktighet i sina verk. Där litteraturen har gått i stå, den famösa autofiktionen, visar konsten att det finns vägar förbi narcissim och kulturella kortslutningar. Konsten i denna skepnad blir till en egensinnig forskning förmögen att peka på helt nya slutsatser. Den är då ärlig och fri nog för att inte väja för det obekväma.
Mikael Andersson:
Bok – Nichlas Winmalm: Det är ingen hemlighet att jag gillar Nichlas Winmalms måleri, och därför är det kanske inte så överraskande att jag gläds åt publikationen Nichlas Winmalm. Boken är otroligt genomtänkt, i allt ifrån formgivningen till texterna av Joacim Sprung och Leif Holmstrand.
Utställning – Kristina och Martina Müntzing, Konstforum, Norrköping: Årets största överraskning och ett unikt tillfälle att se systrarna Müntzing ställa ut tillsammans.
Museum/Konsthall – Malmö Konsthall: Ett ovanligt starkt år med två självklara höjdpunkter: inledningen med Henrik Olesen och avslutningen med Gerhard Nordström.
Sara Arvidsson:
När Renzo Martens makabra och smarta ”Episode 3” visades på Göteborgs Konsthall tidigare vår, inleddes en intresseväckande process som nyligen kom att följas upp med problematiska förhållandet mellan förövaren, vars position stundtals kom att glida in i konstnärsrollen, och dennes utvalda subjekt. De vidriga inslagen tjänade nästan alltid ett syfte när de vrängde in-och-ut på det egna samvetet. Även om ingen av dessa utställningar var fria från reservationer och invändningar, är de nog ändå de jag kommer ihåg allra mest då de hade förmågan att hugga till och inpränta ett hållbart avtryck.
Loulou Cherinets ”Testaments Betrayed” på Röda Sten erbjöd en omväxlande upplevelse, där man inte läts bli mätt, utan bara ville ha mer. I videoverk med varierande innehåll och poetisk ton blommade hennes berättartalang i full skala. Några tradiga manérfällor märktes inte av, istället fylldes varje rum med inspirerande ljudkrockar och visuella möten. Ett nyskapande konstnärskap som man vill se mer soloutställningar av i framtiden.
En utställning som jag tyvärr missade men som verkade vara en höjdare: ”Om ljuset tar oss” på Gävle konstcentrum. Djärvt och på tiden att denna så pass stigmatiserade och symboltunga Black Metal-kultur, som ändå har haft så stort inflytande på unga konstnärer, inte minst i Skandinavien, får börja ta plats och diskuteras på allvar.
Magnus Bons:
Bästa utställning: ”Turner, Monet, Twombly. Sent måleri”, Moderna Museet, Stockholm. För det intelligenta urvalet och den vackra hängningen. Och för att Cy Twomblys undersköna målningar äntligen introducerades i Sverige.
Bästa verk: Manon de Boer,”Think about Wood, think about Metal”, Index, Stockholm. Meditativt filmverk som i långsamt panorerande bilder, med ett atmosfäriskt ljud och i en utsträckt koncentration av tid porträtterade den amerikanska musikern Robyn Schulkowsky.
Bästa event: Moderna Museets programverksamhet som gav den hungrande Stockholmspubliken en aldrig sinande ström av omistliga möten med konstnärer och intresseväckande föreläsningar av konstvärldens megastjärnor.
Per Brunskog:
Runo Lagomarsino, OtherWhere, på Nils Stærk, Köpenhamn: I ett antal montrar ligger vykort från olika flygbolag alla föreställer just flygplan. På vart och ett av dessa plan ligger små stenar utplacerade. Stenar är plockade runt om i världen. Jag har en gång hört en definition av människan som skulle härröra från Bertrand Russell, ”människan är en varelse som flytta runt små mängder materia, främst på planeten Tellus yta”. Dock har jag inte lyckats fastslå nått sådant citat eller att det alls skulle ha med Russell att göra. Men gillar perspektiv det antiheroisk innebörd sätter. Och det är så jag uppfattar Lagomarsinos verk också.
Emma Hart, TO DO, Matt’s Gallery, London: I en ring står runt tjugo fågelartade figurer, byggda på kamerastativ, och på vart av ett sitter en digitalkamera. På kameraskärmarna visas ömsom bilder och filmer som upptas i realtid, andra är förinspelade. Verket är lika enkelt som komplext. Hela tiden registrerar verket sig själv, men man kan aldrig lita på vad den registrerar. Verket får mig att fundera på både min roll som konstbetraktare och problemet med att vara iakttagare av världen generellt.
Lilith performance event 2011, på Lilith Performance Studio i Malmö: Medverkande: Yingmei Duan, Matti Kallioinen, Genevieve Belleveau, Jannicke Låker, Morgan Schagerberg, Einat Amir och Cai Yuan. Allt var långt ifrån bra, men helheten blev det, och när det väl var det var
Mathias Jansson:
Utställlningen Space Invaders på Nikolaj, Copenhagen Contemporary Art Center, Danmark. Närmare än så här verkar vi i Sverige inte komma en internationell utställning med Game Art. Men allt är inte mörker, glädjande nog tilldelade Konstnärsnämnden projektmedel till den svenska konstnären Olle Essvik så han kunde genomföra sitt spännande och nydanande projekt ”Waiting for”. Ett konstnärlig dataspel där Essvik kombinerat dataspel med Samuel Becketts dramatik.
En intressant utställningen som passerade ganska obemärkt förbi var KVINNOTRRRYCK: GRAFIK OCH TECKNING FRÅN 1970-TALET på Aura Konstförening i Lund. Fem av vår tids främsta kvinnliga grafiker visade grafik från 70-talet med politiska förtecken. Med tanke på alla skandaler och ökande klyftor i dagens samhälle kändes det som en ovanligt fräsch och optimistiks utställning. Kunde människor engagera sig och förändra världen på 70-talet så borde de även kunna det idag.
Att kombinera Goyas litografier om ”Krigets fasor” med Gerhard Nordströms stora målningar var en klockren träff av Malmö Konsthall. Trots 200 år mellan de bägge herrarna fångar de den, tyvärr, ständigt aktuella frågan om krigets meningslöshet och grymhet. En utställning som är både vacker och omskakande på samma gång och som kommer att finnas kvar på näthinnan långt in på 2012.
Maria Johansson:
Klara Liden, MM, för några av de bästa svenska videoverken och ett konstnärskap baserat på ett äkta uttrycksbehov.
”Helvete”, Liljevalchs konsthall, för ett utmanande tema och Jenny Holzers ”Torso”, Tracey Moffats film ”Doomed” och Sun Xun:s animation ”21 G”.
Modernas ”Turner, Monet, Twombly” för att det var häftigt att se så många målningar samtidigt av Turner respektive Monet. Även om Monets måleri förlorar på hängningen, vilket är trist eftersom han är så otroligt bra målare.
Lena Karlsson:
Yko Ono i Wanås Skulpturpark: Dagarna efter attentaten på Utöya och mot regeringsbyggnaden i Oslo blev hennes interaktiva installation ”Mend Piece” från 1966/2011, där besökarna inbjöds att surra ihop skärvorna från trasiga koppar och skriva ett meddelande, extra aktuell och gripande. Yoko Ono, som själv fått se våldet på nära håll när John Lennon sköts på öppen gata, ger exempel på hur individuella och kollektiva trauman kan fångas upp av konsten och erbjuda läkning, vara något av en tröst. Hennes andra interaktiva verk ”Wish Trees för Wanås” där besökarna fick hänga önskelappar i äppelträdens grenar och ”Skyladders ” där stegar i olika stolekar och skick placerats på en gräsmatta för att peka upp mot himlen, ger en känsla av att loppet trots allt inte behöver vara kört. Värd att nämnas är även Jakob Dahlgrens skulptur ”Primary Structure”, en färgklick som liksom en hägring piggar upp en regnig och grådassig dag i parken.
På MAXXI-museet för samtidskonst i Rom i visades en utställning med den italienska konstnären Michelangelo Pistoletto i somras. Att gå runt i utställningssalen och se hans ”Mirror Paintings” som han började göra på 60-talet var fascinerande. Bilder av människor i naturlig storlek och i olika vardagliga situationer har applicerats på plåtskivor med speglande effekt. Resultatet blir att även besökarna genom sina spegelbilder blir en del av konstverket. Reflekterade i dubbel bemärkelse.
En eloge till den kinesiske konstnären Ai Weiwei som inte låter sig hindras trots att han motarbetas av regimen. Under året har hans konst bland annat visats i turbinhallen på Tate Modern i London och på Louisiana i Danmark, och snart kan den ses på Magasin 3 i Stockholm. Men man behöver knappast bege sig så långt som till Kina för att se exempel på hot mot konstutövare. Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest väckte så starka reaktioner att huvudrollsinnehavaren blev hotad till livet. I en tid där intoleransens fula tryne bubblar både under och över ytan kan en påminnelse inför det nya året vara att demokratiska värden i form av tolerans och yttrandefrihet är något som ständigt måste försvaras.
Annika Marusarz:
Fotokonsten som under året intagit en självklar plats på konstscenen med Fotografiska och Moderna museet som de två stora aktörerna. Och jag väljer Robert Mapplethorpe utställningen i det sammanhanget.
Ulf Lindes Duchamputställning på Konstakademien som lyckades med konststycket att sätta Ulf Linde i förgrunden genom att låta hans repliker på repliker få tolkningsföreträde. En både märklig och rolig upplevelse och ordet kopia fick här en välbehövlig nyans. En fin sorti för Ulf Linde också…
Den kinesiska konstnären Ai Weiweis enorma genomslag i media. Egentligen är det väl mer ett mediefenomen och vad som är hans egna uttalanden och vad som är fiktivt får nog vara osagt. Men oavsett har hans konst blivit eftertraktad världen över och hans politiska uttalanden en viktig röst.
Anders Olofsson:
”Helvete” på Liljevalchs: Liljevalchs utställningsprogram tillhör inte de stabilaste i landet. Men med ”Helvete” fick man till det riktigt ordentligt. Att para ihop Roj Friberg med Maria Miesenberger och Goya var ett genialiskt grepp.
Moderna Museets ambitiösa programverksamhet ger mig vibbar av det glada 90-talet, minus allt pubertalt testuggande. Museet visar på allvar att man betraktar konsten som en intellektuell verksamhet. Inte en dag för sent.
Eva Löfdahl på Moderna Museet: Äntligen en ordentlig retrospektiv utställning med en konstnär som varken stryker publiken eller kritikerkåren medhårs. Ett av våra viktigaste konstnärskap framträdde plötsligt i helbild, med många nya infallsvinklar på köpet.
Sara Skoglund:
Winston Chmielinski: Jag älskar det köttiga, kroppsliga, och samtidigt flyktiga i hans porträtt. Känslan av ett slags upplösningstillstånd; erotikens eller dödens; den kroppsliga kollapsens eller det sinnliga förfallets. Och så Francis Bacon-känslan på det.
Lundahl & Seitl/The Infinite Conversation/Magasin 3: Med 1,5min mellanrum blev besökarna inlotsade i ett kolsvart rum och sen lämnade att utforska utrymmet och människorna som upptog det med sina viskade samtal. Vad som var tänkt att vara ett snabbt besök blev att jag förlorade tidsuppfattningen och stannade tills jag blev utledd vid stängning. På gränsen till det banala och därför svårbeskrivligt. Var tillbaka igen dagen efter.
Milliken Gallery: R.I.P.
Bilder (uppifrån och ned): Annèe Olofsson, Claude Monet, Francisco Goya, Robert Mapplethorpe
